98 K. Human. λ7etenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 Skulle de skyto-sarmatiska folken i Sydryssland i detta fall kunna tänkas ha varit förmedlare? Otvivelaktigt ha goterna långt före erövringen av Olbia uppehållit politiska förbindelser med vissa sarmatstammar (alaner). Såsom jag i det följande skall visa, finnes det en omisskännlig likhet mellan några av runtecknen och vissa sarmatiska ägaremärken, som troligen återgå på grekiska bokstäver. En rad av skäl talar sålunda för, att språket i dessa inskrifter är östgermanskt, i varje fall icke västgermanskt. En omständighet av särskild vikt är, att det (som jag redan framhävt) uppenbarligen icke är fråga om ett jordfynd utan om ett vatten fynd (föremålen ha i sekler legat på Wesermyn-ningens botten och kommit i dagen först efter i modern tid företagna muddringsarbeten). Här ha av allt att döma en gång krigförande främlingar varit på tillfälligt besök, och en del av deras ägodelar har vid en strid eller av någon olyckshändelse gått över bord och hamnat på flodens botten. På grund av runtecknens relativt primitiva karaktär och ett i åtskilligt om grekiskan påminnande skrivsätt samt med hänsyn till de om Mithrakulten i dess orientaliska form delvis erinrande bildframställningarna kunna vi icke underlåta att förmoda ett samband med Svartahavskulturen och detta vid en tidpunkt, som torde ligga bortåt ett århundrade före det sydgotiska skriftspråkets uppkomst. Mig synes det fullt naturligt att hänföra fynden till tidsperioden 250—300 e. Kr. * Enligt v. Friesen 2 har ett med goterna förbundet folk, herulerna, under tiden 250—500 innehaft Sydjylland och Fyn. Sannolikt har ett gotiskt folkelement (troligen från Östersjökusten) slutit sig till dessa heruler och deltagit i deras vikingafärder. I de historiska källorna omtalas heruler under 300- och 400-talen icke blott såsom uppträdande i öster utan även i väster. Deras flottor ha plundrande trängt in i Rhenmynningen 1 Typologiskt böra de bestämmas såsom varande äldre än runinskriften på det kortare guldhornet från Gallehus. För dennas datering, jfr Almgren, Namn och bygd, II, 1914, s. 217 ff. 2 Jfr v. Friesen, Röstenen i Bohuslän och runorna i Norden under folkvandringstiden, 1924, kap. III—IV; Wessén, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar, XXXVI: 2, 1927, s. 5 ff., och Nerman i samma publikation, XXXIV: 5, 1924, s. 60 f.