och härjat längs Galliens och Spaniens kuster. Det ligger under sådana omständigheter intet orimligt i att sätta Weserfynden i samband med denna folkstam och dess förbundne. Herulerna ha ju av mycket att döma varit de första, som fört runkunskapen till Norden. Deras läromästare ha i sin tur goterna varit. Att runkunniga krigare av denna folkätt följt med en herulhövdings sjörövarflotta någon gång före eller omkring år 300 och därvid trängt in i Wesermynningen, innebär historiskt sett ingen omöjlighet *. 32. Innan jag lämnar denna studie, där till behandling upptagits ett nytt material, som även är av vikt med hänsyn till den på de sista åren så livliga diskussionen om runskriftens ursprung, har jag att i korthet antyda min nuvarande ställning till detta runologiens centralproblem. Att utharkbildaren varit en man, som levat i senantik tid och som troligen tillhörande de romerska legosoldaterna (eller i varje fall levande inom dessas miljö) stiftat bekantskap med halvhellenisk mithraistisk åskådning vid tiden omkring år 180 e. Kr., är det centrala i min teori2. En flyttning av den approximativa kronologiska bestämningen hän mot en tidpunkt något närmare början av vår tideräkning är, från min synpunkt sett, såsom jag nedan skall visa, ingalunda omöjlig, 1 Enligt Marstränder, Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, III, 1929, s. 25 ff. (särskilt s. 147 f.) skulle goter före år 400 ha uppträtt både i Danmark och Norge och på Gotland. Jag måste dock ställa mig* skeptisk till mycket i den fantasirike norske lingvistens kombinationer. 2 Rörande det historiska underlaget för min runteori säger den norske arkeologen Shetelig, Bergens Museums Arbok 1930, Hist.-antikv. rekke, Nr. 1, s. 14: »Det skal bare tilføies at det fra historisk synspunkt har all sannsynlighet, at runeskriften kunde være dannet av germanske soldater i den romerske hær, i garnisoner eller under felttog, hvor de måtte komme i så nær berøring med skrivekunsten og ikke mindre med mysterier, magi og övertro blandt andre soldater». Runornas första utbredning i Norden förmodar Shetelig bero på »förbindelser med markomanner og goter under 2net og 3dje årh. e. Kr.» (s. 17). Inskriften på bensylen från Maria-Saalerberg anser Shetelig (i likhet med andra fackmän) vara av tvivelaktigt ursprung (s. 9). Något skäl att förskjuta runkronologiens perioder ger sålunda icke detta av Marstränder som argument framdragna föremål.