100 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 men av flera skäl troligen icke motiverad. Till frågan om det eller de alfabet, varifrån runtecknen lånats, har jag i mina tidigare skrifter ställt mig på det hela taget avvaktande. Jag har försökt att lugnt väga skälen för och mot med hänsyn till olika teorier och tänkt mig möjligheten av en förmedlande ståndpunkt. I min första runologiska studie 1, har jag sökt påvisa, att även om runradsbildaren haft det av 24 bokstäver bestående grekiska alfabetet som det ideala mönstret, han dock till övervägande del kunnat betjäna sig av från det latinska alfabetet härstammande bokstavstecken, som eventuellt redan mer eller mindre — utan uppställning i någon fix bokstavsrad — kunna ha varit i bruk hos hans landsmän. Hans roll skulle i så fall väsentligen bestått i att supplera ett redan förefintligt antal efter latinskt mönster formade runtecken med en del från det grekiska alfabetet hämtade typer, så att därav en grupp av 24 tecken uppstod. Dessa för alfabetmystik lämpade bokstäver har troligen en enda man i anslutning till de mithraistiska magikernas talsymbolik, som omtytts med hänsyn till germanska mytologiska föreställningar, ordnat i uthark-serien (jfr UR, s. 12). Emellertid är det klart, att även en motsatt utvecklingsgång är tänkbar. Runradsbildaren kan, så långt det varit honom, möjligt och lämpligt, ha hållit sig till det grekiska alfabetet och endast i enstaka fall, då detta lämnat honom i sticket, vänt sig till det latinska. Detta är grundtanken i v. Friesens inom vetenskapen länge obestridda teori om runskriftens uppkomst2. Med denna uppfattning låter min 1 Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXIX, 1927, s. 97—109. 2 Jfr härom senast v. Friesen, Runorna i Sverige, 1928, s. 6 ff. och s. 87 ff.; av s. 9 ff. framgår, att v. Friesen från historisk och runologisk ståndpunkt icke har något att invända mot min utharkteori; att denna även står i god samklang med forskning inom orientalisk-hellenistisk fornkunskap, visar det erkännande, som kommit mina arbeten till del av Gunther Ipsen, Indogermanische Forschungen, XLVII, 1929, s. 90 ff., och F. R. Schröder, Altgermanische Kulturprobleme, 1929, s. 124 f. Den senare forskaren har dessutom oberoende av mina undersökningar beaktat en rad av omständigheter, som kunna antyda mithraistiskt inflytande på forngermansk åskådning. Jfr även