utharkteori synnerligen väl förena sig. Vad jag i det föregående haft att andraga om den hellenisk-iranska kulturkretsen vid Svarta havet och germanernas förbindelse med densamma, måste för den opartiske te sig som ett beaktansvärt inlägg till förmån för den v. Friesenska ståndpunkten i runstri-den. Att det i v. Friesens teori om den grekiska och latinska majuskelkursivens inflytande på runtyperna ingår flera moment, som forskningen ingalunda har anledning att lämna å sido, har jag redan (1927) i min kortfattade första runologiska studie med hänsyn till en serie detaljer framhävt. I det visserligen ej omfattande men dock för forskningen synnerligen viktiga material, som genom Weserfynden kommit i dagen, finnas åtskilliga omständigheter, som mer eller mindre tydligt synas mig ge stöd för, att v. Friesens teori om runskriftens uppkomst ingalunda mistat sin betydelse utan fastmer fått ökad aktualitet. I Weserinskrifterna företer //-runan städse en form (se avb. 5 a och 7 a), som med sin utvidgning i toppen åt både vänster och höger på ett slående sätt svarar till det tecken i latinsk majuskelkursiv, vari v. Friesen ser det germanska u-tecknets förebild. Jag har tidigare redan nämnt, att de nyfunna inskrifternas s-runa <ζ motsvarar det c-formade, på metalltavlor stundom såsom <^ tecknade sigmatecknet i senhellenisk kursivskrift. Denna form hos s-runan kan mycket väl ha tillhört den primära runraden, sådan den hopsatts med senantika östromerska alfabetförhållanden för ögonen. Betrakta vi den otvivelaktigt gotiska inskriften på det s. k. spjutbladet från Kovel 1, finna vi, att bokstavsradens sista runa, som är en om latinskt s påminnande s-runa, är av tydligt framträdande större höjd än de föregående tecknen: det är, som om till Uhlenbeck, Museum, 1928, sp. 310; 1929, sp. 162, (om tidigare kritiska inlägg se UR, s. 62, n. 1 och s. 68, n. 1, och Acta philologica Scandinavica, III, s. 388 ff., där dock om innehållet i R. C. Boers inlägg, som likt Uhlenbecks kritik accepterar min huvudtes, icke ett ord meddelas). 1 På senare tid även kallat »lansspetsen från Brest-Litovsk», jfr t. ex. Ebert, Sildrussland im Altertum, 1921, s. 373 (avb. 129); flera reproduktioner finnas i Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, III, 1929, bäst på plansch I (fig. 1 på s. 34 är däremot »retuscherad» av Marstränder).