Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
utharkteori synnerligen väl förena sig. Vad jag i det
föregående haft att andraga om den hellenisk-iranska kulturkretsen
vid Svarta havet och germanernas förbindelse med
densamma, måste för den opartiske te sig som ett beaktansvärt
inlägg till förmån för den v. Friesenska ståndpunkten i
runstri-den. Att det i v. Friesens teori om den grekiska och latinska
majuskelkursivens inflytande på runtyperna ingår flera
moment, som forskningen ingalunda har anledning att lämna å
sido, har jag redan (1927) i min kortfattade första runologiska
studie med hänsyn till en serie detaljer framhävt. I det
visserligen ej omfattande men dock för forskningen synnerligen
viktiga material, som genom Weserfynden kommit i dagen,
finnas åtskilliga omständigheter, som mer eller mindre tydligt
synas mig ge stöd för, att v. Friesens teori om runskriftens
uppkomst ingalunda mistat sin betydelse utan fastmer fått
ökad aktualitet.
I Weserinskrifterna företer //-runan städse en form (se
avb. 5 a och 7 a), som med sin utvidgning i toppen åt både
vänster och höger på ett slående sätt svarar till det tecken i latinsk
majuskelkursiv, vari v. Friesen ser det germanska
u-tecknets förebild. Jag har tidigare redan nämnt, att de nyfunna
inskrifternas s-runa <ζ motsvarar det c-formade, på
metalltavlor stundom såsom <^ tecknade sigmatecknet i senhellenisk
kursivskrift. Denna form hos s-runan kan mycket väl ha
tillhört den primära runraden, sådan den hopsatts med senantika
östromerska alfabetförhållanden för ögonen. Betrakta vi den
otvivelaktigt gotiska inskriften på det s. k. spjutbladet från
Kovel 1, finna vi, att bokstavsradens sista runa, som är en
om latinskt s påminnande s-runa, är av tydligt framträdande
större höjd än de föregående tecknen: det är, som om till
Uhlenbeck, Museum, 1928, sp. 310; 1929, sp. 162, (om tidigare kritiska inlägg
se UR, s. 62, n. 1 och s. 68, n. 1, och Acta philologica Scandinavica, III,
s. 388 ff., där dock om innehållet i R. C. Boers inlägg, som likt Uhlenbecks
kritik accepterar min huvudtes, icke ett ord meddelas).
1 På senare tid även kallat »lansspetsen från Brest-Litovsk», jfr t. ex.
Ebert, Sildrussland im Altertum, 1921, s. 373 (avb. 129); flera
reproduktioner finnas i Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, III, 1929, bäst på plansch I
(fig. 1 på s. 34 är däremot »retuscherad» av Marstränder).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
