102 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 ett < av nära normalhöjd ett dekorativt tvärstreck tillfogats, som skjuter en god bit upp över rungruppens allmänna höjd-linje. Sannolikt har en dylik teckenvariant först uppstått i ordslut. Av intresse är även, att 5-runan på guldhornet från Gallehus1 visar formen av ett bakvänt latinskt s, en omständighet, som kan bero därpå, att en äldre bokstavstyp < upptill försetts med en ny sidogående linje. På samband med grekisk skrift tyder, som jag redan ovan (§ 30) påpekat, ytterligare åtskilligt: förutom beteckningen gg för qg (jfr grek. γγ) sannolikt även Å-runans form. Det är ej gärna tänkbart, att den primära runraden vid sidan av ett s-tecken / haft ett Å-tecken av formen <. Detta från de övriga runornas typ så starkt avvikande tecken torde vara en sekundär förenkling av en äldre stavförsedd runa j( eller V. Det förra tecknet återfinnes bl. a. i grekisk kursiv på 1 Med anledning* av Gallehusrunorna vill jag här i all korthet framhäva, att givetvis Marstränder, Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, III, 1929, s. 125 ff., befinner sig på ett villospår, då han med hänsyn till Krysings och Paullis teckningar vill tolka första runan i inskriftens sista ord, hittills läst tawido, icke såsom en /-runa utan såsom en binderuna av ett bakvänt a-tecken och ett /-tecken. Som optisk grund för detta textkritiska hugskott ligger endast den omständigheten, att första sidostaven hos /-runan är dragen dubbel (på Paullis reproduktion gå tvenne linjer, den övre helt svag, mycket nära intill varandra; på Krysings synbarligen rätt klumpigt utförda teckning är avståndet något större men dock tydligt ungefär hälften mindre än avståndet mellan sidostavarna i den därpå följande #-runan). En dylik dubbeldragning av runtecknens linjer karakteriserar emellertid samtliga föregående bokstäver. Vad var naturligare, än att ristaren kom att göra en ansats till att bruka dubbla linjer även i den sista rungruppen ? Därvid har han funnit, att platshänsyn icke tillät någon dubbelristning av detta parti, varför sista rungruppen utförts med enkla linjer, frånsett, att första runans vänstra sidostav fått en obetydlig rispa vid sidan av sig. Denna svaga rispa har tidigare observerats av forskningen, jfr fig. 3 hos Olrik, Danske Studier, 1918. Av samma reproduktion framgår, att vad som befinner sig strax under högra hundfiguren på övre bildfältet blott är en svag punktering. Denna kan vara av sekundärt ursprung eller antyda en kedja släpande efter djuret. (Bilderna i detta fält äro sålunda 39 = 3 X 13.) Vad skiljemärkena beträffar, ha vi att främst lita till den skickligare tecknaren, Paulli, som överallt avbildat 4 ljusa rundlar. Krysing, som ej kunnat skilja på huvudsak och bisak, torde i ett fall ha medtagit en mörk smutsfläck (troligen har hornet mellan 1734 och 1735, alltså före Paullis reproducering, rengjorts).