av vissa efter antik kursivskrift bildade tecken trots runalfa-betets om klassisk kapitälskrift erinrande grundtyp. 33. Kärnan av runradstecknen torde under denna förutsättning ha bestått i vissa hos germanerna vid tiden före 2:a århundradets slut i bruk varande magiska märken, övertagna från den orientaliska religionssfären. Dessa har run-radsbildaren först och främst velat ha med i sitt för germaner avsedda trolldomsalfabet. Att runtecknens ursprung i några fall naturligast är att söka i vissa i den hellenistiskorientaliska mystiken brukade magiska märken, har jag redan i tidigare arbeten framhållit: Runan Ψ, vars ursprungliga oförkortade form Ψ torde ha bevarats på Charnayspännet, kan mycket enkelt förklaras såsom återgående på ett urgammalt magiskt-astrologiskt tecken för zodiakstjärnbilden Tvillingarna, nämligen Y (jfr UR, s. 30). Den 14:e utharkrunans namn har troligen i runradsbildarens dialekt hetat *alhiä (forngerm. *alkιg, jfr Altis hos Tacitus, jfr UR, s. 29). Både tecknets namn och form torde ha övertagits från ett hos östgermaner brukat magiskt emblem, lånat från den orientaliska mystiken för att beteckna, de även av germaner dyrkade skyddsskänkande dioskurerna (jfr ovan § 8). — Trolldomsrunan uaτ éξoχψ, tecknet j. med namnet *nauðiä (> fisl. nauðr), har ett namn som semasiolo-giskt absolut motsvarar det grekiska 'Avåγuη, benämningen på den i senantik magi så ofta anropade ödesgudinnan. Den germanska bokstaven 4. kan vara uppkommen genom förenkling av ett i hellenistisk magi brukat tecken, vars ursprungliga form varit Θ eller ®, symbolen för Anankes hjul1 (jfr i senare tid »Fortunas hjul»). Då hjulringen borttogs, kvarstodo ekrarna som ett kors (i RT, s. 72 f., har jag tidigare räknat med ett stjärnliknande, ursprungligen babyloniskt gudinnetecken). Då likheten mellan tecknet ^ och grekiskt-latinskt -N är minimal, är detta vid runtecknets namn anknytande förklaringsförsök väl motiverat. — Redan i min första runologiska studie 2 har jag påvisat, att ^-runan p^ (|~~| på Kårstadsristningen) låter återföra sig på det i senhellenisk tid magiskt brukade grekiska 1 Om o κvnλoς τηg 'Avåγuηg, jfr Wúnsch, Sethianische Verflnchnngsta-feln ans Rom, 1928, s. 94 och 99 jämte s. 14, 19 etc. (tecknet = ett äldre θ)' 2 Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXXIX, s. 107.