106 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 pi (ett E i liggande ställning). Detta bör hos Mithraisterna av åtskilligt att döma ha brukats såsom symbol för underjordsguden Rashnu, med vilken runradsbildaren identifierat dödsguden Oden. Dennes runtecken är, som jag visat, hästrunan [^ e (jfr RT, s. 92, och UR, s. 37). Dessa trenne tecken (S^ff^) visa sålunda enligt min mening hän på ett ursprung ur grekisk-orientalisk magi. Om ytterligare två a tre tecken torde detsamma gälla. Beträffande den hittills aldrig tillfredsställande 1 förklarade gammalgermanska ^-runan V kan jag här hänvisa på en ny förklaringsmöjlighet, vilken är fullt analog med de föregående, alltså förutsätter ett orientaliskt-grekiskt ursprung. Som bekant har det s. k. hakkorset, vilket är bäst känt under normalformen Ψ, kallats för yáμμa-korset: det består ju av en fyrfaldig kombination av den grekiska bokstaven Γ, »--ljudets tecken. Nu finnas av detta magiska kors även variantformerna X och K, vilka bättre än normalformen lämpat sig för inskäring i trä2. När germanerna övertogo denna magiska figur från grekerna (eventuellt genom sarmatisk förmedling), ha de med största sannolikhet givit tecknet ett namn, som haft g såsom beg3mnelseljud. Genom förenkling av X eller X kan så via ett övergångsstadium runtecknet χ ha uppkommit. I den ursprungliga runraden har tecknet sannolikt haft en något mera komplicerad form, kanske tämligen lik den sist anförda varianten av hakkorset. Härför talar runtypen K såsom tecken för »--ljudet på det från c:a år 250 härstammande spännet från Vi i Danmark (se avb. 18 i RT). Av intresse är även, att hakkorset synes ha varit ett offer-tecken (jfr studie III ovan, s. 67, n. 1). Runan nämnes på angelsaxiska gifu fgåva', ett namn, som av mig (RT, s. 66 f., och UR, s. 16) sammanställts med det persiska dar un 'offergåva', vars talsymbol hos mithra- 1 Ett kelto-latinskt x för keltiskt #-ljud förekommer blott framför enstaka konsonanter, och detta tonlösa ljud har stått germanskt frikativt g fjärmare än det tonande grekiska γ (jfr, att man återgivit det frikativa &-lju-det med [> av grekisk-latinskt B). 2 Ett hakkors av den först angivna variantformen finnes på den själländ-ska Snoldelev-runstenen, jfr Stephens, The Old-Northern Ranic Monuments, 1866—67, I, s. 345.