III., Sigurd Agrell, Rökstenens chifferg-åtor 107 isterna varit 6 (dock varierande med 4) 1m Runans plats i utharkraden är n:r 6. Att de forngermanska orden för 'gåva och (giva' även haft betydelsenyanserna 'offer' och 'offra', fram går bl. a. av Havamal, str. 138, där gefinn óðni står i betydelsen 'offrad åt Oden'. Jag håller det vidare för möjligt, ehuru jag tills vidare saknar mera bestämda hållpunkter för antagandet, att ^-runan, vars namn varit *daga3 med sannolik betydelse 'dag' = 'dager, dagglans', kan ha fått sin i jämförelse med grekiskt Δ komplicerade form M med hänsyn till ett hos östgermanerna brukat magiskt tecken, återgående på den främreasiatiska skyddssymbolen. j>j<|, en förenklad bild av dubbelyxan, ljus- och himmelsgudens emblem 2. — Törhända kan man även taga under övervägande, huruvida icke purs-runan j>, sporadiskt [> (redan på brakteater), kan gå tillbaka på en av östgermanerna från främre orienten övertagen trekant3, som i den föralfabetiska perioden använts såsom ett demonskrämmande tecken: triangeln ingår som bekant i en hel serie av antidemoniska 1 Som bekant sammanhänger mycket i den kristna gudstjänstmystiken med mithraismen. Det är då av intresse att konstatera, att just 6-talet tydligt framträder i de medeltida kristna offerkärlens anordning: 6 kanter och 6 bokstäver (IHESUS!) på ciboriet; 6 utsprång med 6 bilder på kalken, 6 kolonner framför altaret, 6 ljus på detta vid stora högtider (se härom Hildebrand, Sveriges medeltid, III, 1898—1903, s. 555 ff., 569 ff. och 650 ff.). 2 Alternativt kan dock dess prototyp vara att söka i ett östgermanskt bomärke, som övertagits från den grekiska bokstaven i dess variant ς>Δ. Jfr Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXXIX, s. 106, n. 1 (med hänvisning till Gardthausen, Griechische Pαlαeogrαphie, II, 1913, Tafel 1). Snarast kan detta ha skett genom sarmatisk förmedling. Det finnes nämligen bevarat ett sarmatiskt ägaremärke av denna form, jfr Rostovtzeff, Iranierns and Greeks in South Russia, 1922, fig. 17 (s. 131). Samma bildsida visar även sarmatiska ägaremärken, som påminna om ^-runan och ^-runan (bland fynden från Untersiebenbrunnen), vidare magiska figurer, som även uppträda t. ex. på det gotiska Kovelspjutet och andra germanska vapen. Feists påstående, att sarmaterna skulle varit helt främmande för grekisk kultur (Acta philologica Scandmavica, IV, 1929, s. 7), är felaktigt. Jfr Ebert, Sildrussland im Altertnm, 1921, s. 339 ff., och Rostovtzeff, a. a., s. 139, 156, 167, 206 f., 208 (påpekar även starkt germanskt inflytande i Dnjeprdalen i l:a årh. e. Kr.). a Se avb. 23 a (s. 180) i RT (den magiska koppardosan från Sigtuna). Denna teckenform förekommer även på Reidstadsristningen och på brakteater-