ha uppkommit ur ett sarmatiskt ägaremärke, övertaget från ett grekiskt ð av formen -©-, som vänts τ (runskriften undviker horisontala räta linjer). 3. Æ-runan f^ torde via /> återgå på bosporanskt grekiskt A 2. 4. r-runan j> kan återgå på ett grekiskt P, som relativt tidigt ombildats i anslutning till ett mera lättformat tecken i latinsk majuskelkursiv (jfr v. Friesen). 5. k-runans äldsta prototyp kan vara ett grekiskt b (v. Friesen), som i anslutning till det magiska tecknet γρáμμa φt-λóooφov 3 ändrats till γ och J^ i tidig runmagisk period (vändningen av tecknet kan ha magiskt ursprung). 6. g-runan v torde via x (märk tecknet på spännet från Vi) återgå på yαμμα-korset $ς, även X. 7. rø-runan p torde återgå på ett defekt grekiskt ^-tecken av en snarlik typ 4. 8. h-runan p| återgår på det latinska //-tecknet (v. Friesen). 9. n-rumxn j^ reflekterar ett magiskt, i hellenistisk mystik brukat tecken, som återgår på en som emblem brukad schematisk bild av Anankes hjul (vars ekrar bildat ett kors, se § 33). 10. i-runan | återgår på grekisk majuskelkursiv (v. Friesen). 11. j-runan C) återgår på grekiskt (v ligatur för 81 = 1, i majuskelkursiv (v. Friesen). 12. p-runan [^ återgår på grekiskt M, som ställts med den raka linjen vertikal av anpassningshänsyn (min hypotes5). 13. iwag-runan 1 återgår måhända på grekiskt Z (tidigare förmodan av mig 5). 14. r-runan Ψ, på Charnayspännet Ψ, återgår på det magiskt-astrologiska tecknet ]f, avseende stjärnbilden Tvillingarna (även formen y förekommer 6). 1 Enligt muntligt meddelande av Ivar Lindquist snarast ur ett grekiskt varianttecken, där övre halvcirkeln icke varit sluten. 2 Jfr Minns, Scythians and Greeks, 1913, s. 627 ff. och Plate VII f. (från och med l:a årh. e. Kr.). 3 Jfr Wunsch, Sethianische Verfliichnngstafeln ans Rom, 1898, s. 98 f., och Dornseiff, Das Alphabet in Mystik und Magie, 1922, s. 24. 4 Jfr Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXXIX, s. 103 f. 5 Jfr Agrell, a. a., s. 104 f. och s. 106 f. (; Jfr W. Schultz, Memnon, III, 1909, s. 187.