15. s-runan ^ (i Weserinskrifterna) och ^ etc. torde återgå på grekiska sigmatecken: C (även <) och ^. 16. t-runan ^ återgår på grekiskt ^(variant f> v- Friesen). 17. b-runan f> återgår på grekiskt B (v. Friesen). 18. e-runan M (även f~j) återgår på grekiskt ΓΠ (min hypotes *). 19. m-runan M återgår på grekisk majuskelkursiv )U( (v. Friesen) eller på ett från den grekiska kapitälskriften övertaget ägaremärke M (lättare att skära än M). 20. l-["runan återgår på grekisk majuskelkursiv^(v. Friesen). 21. ^-runan, Π på Kylverstenen, återgår på grekiskt dub-bel-yáμμa ΠΓ (v. Friesen). 22. o-runan Λ återgår på grekisk majuskelkursiv Q (v. Friesen). 23. d-runan M. återgår måhända på ett magiskt tecken Þfd, jfr ovan § 33, såvida den icke är bildad i anslutning till grekiskt o<] (min äldre hypotes *). 24./-runan Ψ återgår på latinsk majuskelkursiv f (v.Friesen). Med hypotesen om ett grekiskt huvudursprung för den äldre runraden stämmer särskilt väl den omständigheten, att runradsbildaren — utan att något oundgängligt behov med hänsyn till det fonetiska gärna kan ha förelegat — fixerat tecknens antal till just 24, det i senantik talsymbolik så ofta använda tal, som bildades av samtliga bokstäver i det grekiska alfabetet, vars tecken magiskt kombinerats med dygnets 12+12 timmar, zodiakkretsens 12 solhus m. m. Det latinska alfabetet uppvisar t. ex. icke olika tecken för i och j, för u och w, särskilt tecken för qg etc. En germansk skrift med högst 20 typer hade varit tillfredsställande för profanbruk. I dylikt ha aldrig samtliga tecken i den äldre runraden behövt användas. 35. Vad slutligen den kelto-alpina hypotesen beträffar, sådan den utvecklats av Marstränder och honom närstående forskare, har jag här i anslutning till av mig redan tidigare gjort påpekande (UR, s. 49) att framhålla, att min utharkteori i och för sig mycket väl kunde förlikas även med det väsentliga i en dylik åskådning. Ett till sitt huvudursprung 1 Jfr Agrell, Arkiv för nordisk filologi, XLIII, ny följd XXXIX, s. 104 f-och s. 106 f.