kelto-alpint bokstavsmaterial har i så fall av runradsbildaren anordnats i enlighet med den grekiska bokstavsmagiens mönster. Att vissa kelter varit väl förtrogna med grekiska språket, veta vi av den senhelleniska litteraturen *. Starka skäl synas emellertid tala mot den kelto-alpina alfabethypotesen. I varje fall är den icke hållbar i det skick, den framlagts av Marstränder 2, knappast heller i Hammarströms betydligt redigare och bättre genomtänkta framställning 3. Det kan visserligen se bestickande ut, att [^ (a) och |χ] (dental spirant) i ett västligt norditaliskt alfabet synas väl svara mot runtecknen [^ (a) och M (d). Men då i övrigt överensstämmelserna varken äro genomgående eller ens betydande 4, kunna de detaljer, som synas passa väl i stycket, bero på en tillfällighet. Det ena av de nämnda tecknen kan mycket väl vara en ombildning av en ganska liknande grekisk bokstavstyp A, det andra kan vara hämtat från en magisk främreasiatisk ljussymbol D^<] eller gå tillbaka på en grekisk variant till z/, nämligen o<| (jfr ovan § 33 f.). När jag emellertid ställer mig skeptisk till den extremt kelto-alpina runteorien, beror det ingalunda därpå, att inga som helst grunder skulle kunna andragas för, att även kelter befunnit sig under mithraistiskt inflytande i senantik tid. Tvärtom låter det leda sig i bevis, att en del kelter sannolikt något tidigare än germanerna stiftat bekantskap med denna från öster kommande mysteriekult 5. Tidigast ha de keltiska 1 Jfr t. ex. Lukianos, Hercules 4, rörande en kelt, som talat »korrekt grekiska» (översatt citat i Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, I, 1928. s. 168). 2 Jfr härom kritiskt v. Friesen, Runorna i Sverige, 1928, s. 87 ff. vSärskilt bör man beakta den fullständiga bristen på västgermanska runfyndr tillhörande tiden före andra hälften av 400-talet. (Weserrunorna böra, såsom jag ovan framhävt, anses äga ett tydligt östligt ursprung.) 3 Jfr Hammarström, Studier i nordisk filologi, XX, 1929, n:r 1, och Feist, Acta philologica Scandinavia, IV, 1929, s. 1 ff. Bägge författarna synas sakna all orientering i mina (något äldre) forskningsinlägg. Hammarström bedömer t. ex. v. Friesens teorier som om ingen modifikation av dennes ståndpunkt vore tänkbar. 4 Jfr Hammarströms slutexposé (a. a., s. 51). 5 Om det Pontiska rikets statsreligion jfr Cumont, Studia Pontica, II, 1906, s. 180 ff., 270 ff. och (om Trapezunt som mithraistiskt kultcentrum) 367 ff.