114 K. Human. Vetenskapssamf:s i Lund Årsberättelse 1929—30 gestaltade Mithra) en med mithraismen överensstämmande talsymbolik ha blivit iakttagen. De män, som deltaga i riten, äro 16, bilda alltså Mithras tal (jfr härom ovan § 29). Vidare uppträda 4 av dem till häst, en omständighet, som kan förmodas symbolisera solgudens fyra hästar (jfr RT, s. 46; UR, s. 12). Att krigarna äro kelter, framgår av de långa sköldarnas form, av den ene ryttarens vildsvinshjälm, av de tre stora trumpeterna med djurhuvuden m. m. Jag har mera utförligt sysslat med detta berömda kult-minnesmärke, enär det icke blott synes ge vid handen, att en keltisk folkstam varit i beröring med mithraismen, utan även på grund av sin fyndort måste sättas i förbindelse med ett germanfolk, snarast herulerna. Dessa ha i början av vår tideräkning i talrika skaror besökt Svartahavsnejderna. Enligt v. Friesen (jfr § 31, slutet) torde de till omkring år 500 ha innehaft södra Jylland. Norr därom är kärlet funnet. Ej blott konsten vittnar om, att ett starkt iranskt inflytande gjort sig gällande norr om Svarta havet. Även språkliga företeelser visa detta. Så har krimgotiskan upptagit iranska låneord (t. ex. haser = 1000, jfr npers. hasar ds.). Måhända ha goterna t. o. m. på 200-talet via Iran haft förbindelse med Indien 1. Att många bland kelterna, både i Gallien och annorstädes, utövat Mithrakulten, framgår av en rad arkeologiska fynd2. 36. Åtskilliga skäl tala sålunda för, att kelterna i fråga om bokstavsmagi kunna ha varit utsatta för inflytelser, utgående från det romerska rikets östra" hälft, där grekiskt alfabet brukats av magiker, vilka fortsatt en mysterietradition av till stor del orientaliskt ursprung. Det är därför ej förvånande, att en viss likhet förefinnes mellan uppställningen av ogam-skriften och den äldre runradens indelning. Såsom jag i det föregående har visat (jfr § 2 och § 19), bör den äldre verkliga runraden, utharken, liksom det grekiska alfabetet ha delats i fyra underavdelningar (hexader). Detsamma har tyd- 1 Jfr Strkitberg, Gotisches Elementarbuch, 1920, s. 39 (§ 16, 5). 2 Jfr Cumont, Textes et monuments etc, I, 1899,- s. 152 och 332, jfr även ovan s. 112, n. 1.