ligtvis en gång varit fallet med ogamalfabetet K Detta är i praktiken känt såsom bestående av fem grupper, men den femte nämnes Λicme na. Forfeda fde supplerande bokstävernas grupp' eller For-aicme fden supplerande gruppen'. »Skjønt et par av bokstavene förekommer i de gamle indskrifter», säger Marstränder2, »er det dog klart at denne gruppe ikke har tilhørt den ældste formning av ogamalfabetet». Av allt att döma ha i stället för 25 bokstavstecken, uppställda i 5 grupper, 24 (eller nära 24) dylika, ordnade i 4 hexader, varit i bruk i det allra ursprungligaste ogamalfabetet. Hurudan inom detta (helt säkert lånade) system teckenföljden varit, är ovisst. Kanske ha tecknen bevarat det grekiska alfabetets ordning. Troligare är dock, att man redan på den tid, då alfabetet var delat i fyra grupper, haft något slag av talmystisk anordning. Måhända har denna anslutit sig till mithraistiska föreställningar, i vilket fall en gång i tiden — dock utan att lån från det ena barbarfolket till det andra behöver ha skett — en betydande likhet med det äldsta runalfabetet kan ha förefunnits. I det närmaste lika möjligt är dock, att någon annan senantik mysteriereligion lämnat mönster för en anordning av bokstavsnamnen. Den äldre keltiska namnserien torde sedan till väsentlig del ha uppgivits, emedan någon druid funnit ut, att det keltiska språkets resurser tilläto ett uteslutande användande av trädnamn för att beteckna samtliga bokstäver. Till allmänt införande av denna namnföljd bör den hos kelterna starkt utvecklade trädkulten3 ha bidragit. Någon in i detalj gående likhet mellan ogamskriften och dess bokstavsnamn och den äldre runradens anordning föreligger i varje fall icke. Trots ivriga utläggningar av Marstränder4 finnes intet som helst säkert bevis för, att runskriften 1 Liksom med de av allt att döma efter grekiskt mönster för kryptografiskt bruk i fyra grupper uppställda 23 latinska bokstäverna (6 + 6 + 6 + 5), jfr Ger manin, XVI, 1871, s. 258, se ovan § 2. 2 Jfr Marstränder, Λrorsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, I, 1928, s. 126. 3 Jfr Jöllian, Rechcrches sur la religion gauloise, 1903, s. 40, n. 5. 4 Marstränder, Norsk Tidsskrift for Sprogvidenskap, I, 1928, s. 254 ff., har mot mina teorier, vilka han funnit oförenliga med sina egna hypoteser, riktat en enligt min mening illa övervägd (i referaten ofta missledande) kritik. Artikeln i fråga har av mig punkt för punkt gendrivits i min studie UR,