Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 31
sin röst, hon sade: Man leker livets alla lekar, och sedan
har man ingen kvar!
Hon fick en egendomligt stark makt över mig i denna
stund, till och med hennes långa tunna händer tilltalade
mig sällsamt, fast jag hittills hade funnit dem okyska i
sitt uttryck. Jag kom att tänka på vad jag hade bört
henne göra en av dagarna: Det fanns en man som kallades
Jens barnafar. Han hade varit i Macks tjänst i Edvardas
ungdom, men hade sedan kommit till utöarna, hade gift
sig, blivit sjuklig och nedsjunkit i yttersta fattigdom.
Hustrun reste ifrån honom till Lofoten och förblev borta;
barn hade han inga, Jens barnafar. För några dagar
sedan kom han nu till Edvarda och såg på henne, men såg
inte mycket utan stod och stirrade som en stor hund.
Då skaffade Edvarda honom en plats på Sirilund med
omnejd, han skulle sälja ben. Han skulle gå till de få
hushåll där man åt kött, och samla upp benen och lämna dem
till handelsboden och sälja dem dyrt; sedan skulle de
skickas söderut och bli malda till benmjöl. Sålunda skulle
han ha alla ben på Sirilund. Mack skrattade en smula
åt att han skulle köpa sina egna köttben så dyrt, men han
sade: Jaja! och var inte den som gjorde väsen av en
sådan sak. På samma sätt skulle köttbenen från
Hartvigsens kök gå till Jens barnafar. Det var så lustigt, men
Jens barnafar tog saker och ting allvarligt och ville inte
höra några nej. Han förtjänade stora pengar, redan
första gången han sålde ben fick han råd till litet kläder och
Edvarda var själv den som handlade med honom i
handelsboden och räknade ut alltsammans. Sedan skaffade
hon Jens barnafar tak över huvudet på Sirilund, först
tillsammans med gubben Fredrik Mensa, som var
sängliggande i en kammare i drängstugan, senare fick han ett
ännu bättre rum på ett loft.
Denna händelse kom jag ihåg, och baronessan hade
alltså visat sig kvicktänkt och rask. Men nu var hon
nedtryckt. Jag nämnde sådana saker som att det var en
lycka att glädja andra, glädja barn, glädja människor
omkring sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
