Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 33
stor och vänlig. Han åt visst renmossa ibland, ty hans
andedräkt doftade som på en renoxe. Det var något slags
viltsmak i hans andedräkt. Jag minns nu att även han
var kär i mig. En gång kom han med skjortan öppen
och han var tjockt luden på bröstet. Det är som en äng
att lägga sig i! tänkte jag, ty jag var så ung. Jag kysste
honom några gånger, det är på det jag förstår, att jag
aldrig upplevat något liknande. Och en gång kom han
gående på vägen, jag såg på honom, att nu skulle han
sakta komma till mig, och han såg hela tiden tillbaka på
mig, hans ögon trängde väl igenom mig, något ljuvt
började stiga upp inom mig, och då han var nära mig, blev
jag upplyft intill honom och stannade där. Å, jag som
varit gift och alltsammans, men aldrig minns jag något
annat. Han var alldeles underbar. Då och då var han liksom
virrig, han band sin halsduk som ett barn, ofta glömde
han den och lät den ligga kvar hemma. Men han var
så underbar i alla fall och han var utan gränser. Här
var en doktor den gåugen, han var halt, Glahn sköt sig
genom foten för att inte vara bättre än doktorn. Han
hade en hund, den hette Aesopus, Glahn sköt den och
skickade liket till en som — till den som han älskade. Utan
gränser var han, utan gränser. Nå, men han var ingen
Gud utan ett djur. Glahn? Han var just ett makalöst
djur.
Men ni älskar honom visst ännu. Jag tycker jag
märker det.
Nej. Älskar honom? Jag vet inte vad jag ska svara.
Jag minns honom inte ofta, jag går inte och tänker på
honom. Han är förresten död, säges det, så redan av den
orsaken... Nej, men jag tyckte naturligtvis att det var
härligt den gången. Ofta var det som om jag inte hade
gått på jorden och jag har aldrig bävat så. Vi blev visst
som ett par galningar till sist, så härlig var han. Jag stod
och bakade småkakor en dag, då han kom utanför
fönstret och tittade in. Jag hade knådat den mjuka degen så
länge och rullat den lång och skurit den i bitar med en
kniv; nu visade jag honom kniven och sade: Var det inte
2 — Hamsun, Rosa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
