Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 55
promenerade jag också med barnen, som sjöfåglarna med
sina ungar.
Men ibland var det också utomordentligt trevligt med
småflickorna, när de funno mig liggande på en gräsfläck
och de då övermannade mig och satte sig på mig för att
riktigt hålla mig kvar. Jag vände mig då sakta och
stjälpte av dem, de sprungo upp igen och kommo med
väldiga krafter för att hålla mig, och Tonna gjorde sig
tung, så att hon blev röd i ansiktet. Särskilt bra tyckte
de det hjälpte när de fingo tag i min näsa; men de
luggade mig aldrig i håret. Då och då ströko de mig i
ansiktet för att få bort finnarna och de gnedo mig med både
spott och sjövatten, så att jag ofta blev mycket rödare i
huden än jag var. Det var ett par särskilt rara barn. Men
på sista tiden hade de på barns vis fått lust att byta vän,
de hade börjat följa med Jens barnafar, när han på
ämbetets vägnar hemsökte stugorna efter ben. De inhämtade
alltid sin mammas tillåtelse till dessa promenader. Aja, låt
dem gå, sade baronessan; till vintern får ni väl så smått
börja med att lära dem något! Hon var god mot barnen
och de voro mycket förtjusta i henne. De kunde säga
sådana små näpenheter som: Vänta lite, mamma, jag ska
komma och vara rar mot dig, jag, mamma!l Och då höll
den slanka, kraftiga baronessan dem högt i vädret i sina
händer.
A, den egendomliga och skamlösa baronessan Edvarda!
Och kanske hon ändå var mera förvildad och olycklig än
någon kvinna jag känt, jag vet inte, jag har inte känt så
många.
Det var sent en kväll. Jag har ingen ro, jag har varit
i Rosas stuga en liten stund och hört en nästan tyst
oenighet mellan henne och hennes man. Det var så pinsamt,
Hartvigsen sade nästan ingenting och Rosa svarade med
att tiga. Då jag skyndade bort från huset fick jag en
tung, hjälplös blick efter mig genom dörren.
Jag vandrar åter till skogen och har många tankar, jag
kommer upp mot åsarna och söker mitt gamla ställe med
dammen och den lilla hedniska stenmannen. Jag kryper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
