Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 Rosa
när jag tänker på en sådan ålder, Gud förlåte mig min
synd! det är inte mänskligt utan djuriskt. Han äter
natt och dag, doktorn säger att det är hans mage som
är så stark. Om han nu bara finge någon
magsjukdom och till exempel jag skulle lägga omslag på
honom, nog skulle han få omslag! Det finns inte den
ringaste mening med hans liv längre; men om nu Gud
i Jesu namn tog honom till sig, så skulle jag få
kammarn ensam. Jag behöver den, jag är alldeles tvungen
att slå upp fönstret då och då, men när det där liket
— kan jag gärna säga — ligger där och lever, så kan
jag ju inte göra det. Och tut tut! det säger han jämt
och ständigt, det har han till livstecken och
käftgymnastik så framt han bara är vaken. Men det är inte
något som betyder något, det är mera som ett ord till
någon i luften eller så. Jag har försökt att kvittra i
öronen på honom för att förkorta tiden; men då grinar
han förskräckligt och sätter upp en sorgsen uppsyn
som om han skulle känna en syl rätt igenom sig. Och
inte heller är det värt att försöka byta skjorta på
honom, nej, det tjänar ingenting till, han blir genast
likadan, för han ligger på mat och skedar och brödbitar i
sängen och grisar till runt omkring sig på golvet och
upp efter väggarna med spott.
Det var kårresande att höra på häktmakarens prat,
han var en dålig människa, som hade glömt att man
skall ära de gamla och hellre låta ungdomen lida än
att göra ålderdomen förfång. Jag svarade honom att
han skulle göra en välbehaglig gärning mot både Gud
och människor genom att sköta den gamle
undantagsgubben med ömhet och inte sky någon möda rär det
gällde att skaffa honom vatten att dricka och stoppa
om honom fällen. Men jag kvävs av stanken på natten!
skrek häktmakaren. Å, han var så förhärdad!
Han kunde sitta långa stunder och prata med
Överkroppen om Bramaputra, att nu var hon död, men hon
hade älskat dem alla. Och Ole Människa hade också
varit en god och hygglig karl, men de hade inte fått
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
