Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXVIII - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 179
Ett par dagar efteråt stodo baronessan och jag ute på
gården och samtalade och Hartvigsen kom gående.
Hur har det gått för er här på gården? sade han. Vi
kan snart inte längre vara i vår stuga.
Hur så?
På grund av en sannskyldig landsplåga av ohyra och
lus, sade Hartvigsen. Vi måtte ha fått dem på oss på
ångbåten. Jag har nu bestämt mig för att jag varken vill
ha eller äga hela båten.
Vi har inte fått någon ohyra på oss, sade baronessan.
Jaså, inte det, sade han. Jag bryr mig förstås inte
heller vidare om det; men min hustru hon tvättar och skurar
i varenda vrå och gråter.
Baronessan tog Hartvigsen i armen och fick honom
med sig bort över gården. Jag visste inte vad jag skulle
tro eller tänka; men jag hörde baronessan säga: Vad,
är inte Rosa så pass duktig hustru att hon kan hålla
ohyran från huset en gång! Så drevo de två omkring en
god stund; men det slutade nu som förr med att
Hartvigsen hälsade och vände hem.
Den stackars förvildade baronessan Edvarda!
XXIX.
Det lider nu mot våren, snön börjar tina på marken och
ute på klippfiskbergen och kråka och skata begynner flyga
med kvistar. Således har jag inte lång tid kvar på
Sirilund.
Baronessan kom in på mitt rum och kastade sig i en
stol. Hon var virrig i ögonen och hela ansiktet var grått.
Vad har hänt? frågar jag.
Nu är han död, svarar hon. Jag visste det. Ingenting
har hänt.
Vem är död?
Glahn. I Indien. Det står i tidningen. Familjen
kungör det. I Indien, står det.
Hon stammade när hon svarade och bet sig efteråt i
läppen. Jag kände medlidande med henne och sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
