Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXIX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosa 181
nen Sir Hugh Trevelyan igen till landet. Han var
ytterligt drucken som han brukade vara och infann sig åter på
torkplatsen för att se på fiskrensningen med sina stela
ögon. Här sökte baronessan upp honom och fick honom
med till Sirilund. Det var makalöst vad hon kunde ta sig
till, så fast var hennes vilja och hennes magra hand. Nu
nyligen hade hon varit försänkt i obotlig sorg över Glahns
död; men hon repade sig snart igen av sig själv utan
tröst utifrån, hennes spänstighet och hennes trots voro så
stora. Vad engelsmannen angår, så lade hon ett tungt
och svårt arbete på honom, hon sade till mig: Jag har en
liten orörd summa av ömhet inom mig, nu kan jag
placera den!
Nu skedde den egendomliga förändringen med Sir
Hugh, att han inte kom sig för att resa till sin son i
Torpelviken detta år, utan endast sände hans mor pengar,
själv blev han boende på Sirilund. Sir Hugh var en tyst
och fin herre till det yttre och hade därtill ett hjärtegott
utseende i ansiktet när han någon gång skrattade.
Baronessan blev oumbärlig för honom, i hennes sällskap
skrattade han mera och mera, han drev omkring med henne på
långa promenader och det kom inte på fråga att han
längre berusade sig.
Nu väntades samma postbåt tillbaka från Vadsö på
södergående och Sir Hugh gjorde sig i ordning att fara
tillbaka till England. Men allt eftersom tiden närmade sig
började också baronessan att rusta sig för resa och varje
dag kördes en koffert ner till bryggan. Det var inga
tvivel om att baronessan skulle följa Sir Hugh hem, så
fullkomligt hade hon vunnit hans hjärta. Till Macks
hushållerska hade hon anförtrott sina barn när hon reste.
Och nu var också min stund för avsked kommen; det
var i slutet av maj och jag väntade endast på att vägen
genom skogarna skulle torka något mera. Nu voro
dagarna varma och all snö borta, nu torkade nog vägen.
Jag förärar Hartvigsen min sista målning, vinterbilden
av kvarnen och åsarna, och gör mig färdig med min bössa
och min säck med kläder; i dag är det lördag, efter hel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
