Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
8
Första Kapitlet.
fig med kärlek och förtroende kring Anders Rosenius, som äfwen
öppnade sitt eget hem för deras sammankomster.
Han war gift med en dotter till Olof Norenius, stolmästare
i Arjeplog. Den unga prestfrun säges hafwa haft i arf efter fin
fader en wiß stärpa i omdömet och klarhet i uppfattningen, hwilka
gåfwor sedermera från henne blifwit öfwerflyttade på den son,
till hwars lefnadshistoria wi nu wilja öfwergå.
Carl Olof Rosenius, den tredje i ordningen af sju syskon,
föddes den 3 Februari 1816 i Nysätra församling i
Westerbotten sju mil norr om Umeå. Hans åldriga moder, som några
år öfwerlefde denne sin älsklingsson, har sjelf berättat, huru hon
under den tid, hon bar honom under sitt hjerta, genom flera
märtwärdiga drömmar kommit att undrande fråga: ”Hivad
månde warda af detta barn?” Denna undran ökades ännu mer,
då hon, efter ett besök hos slägtingar, med den späda gossen i
fitt stöte på ett underbart sätt räddades ur en ögonffenlig
lifsfara, förorsakað af en skenande häst. Sällsamma aningar
genomströmmade modershjertat, och hon tunde ej tillbakawisa den
tanten: ”Månne Herren ämnat detta barn till ett utkoradt redskap
åt fig?”
Året efter Carl Olofs födelse, eller 1817, missiverades
fadren till Piteåd, der han först tjenstgjorde såsom nådårspredikant
och sedermera, efter den nye tyrkoherdens tillträde, såsom
pastorsadjunkt. Från Piteå flyttades han 1822 till Elfsby, straxt
utanför staden; från Elfsby 1823 till Råneå, från Råneå 1824 till
Neder-Kalix, der yngste sonen Martin föddes 1825, och härifrån
1829 till Säfwar. Först 1834 erhöll han fast plats såsom
komminister i Burträff, på hwilken plats han qwarstannade intill fin
död den 7 Juli 1841.
Wi se af dessa ofta återkommande flyttningar, att den lille
Carl Olof redan såsom helt späd fick i botstaflig mening erfara,
hwad det will säga att wara en gäst och främling på jorden. Tidigt
utwecklade sig emellertid hos honom de gåfwor, Herren i så rikt
mått gifwit honom, och hwilka i en fommande tid skulle blifwa
till så stor wälsignelse för Herrens fämpande och stridande
församling. Han war blott twå år, då han wid ett tillfälle, när
hans äldre bror Anton betwiflade sanningen af den yngre
brodrens ord, med stort eftertryck yttrade: Den der ice tror, skall
warda fördömd. Icke utan stäl kallade han sjelf i en sednare tid
dessa ord ”sin första predikan,” och märkwärdigt är, att samma
grundton genomgick alla de öfriga, ända till den sista.
Uppfostrad wid Guds ord i hemmet erfør han redan under
de första barnaåren Guds Andes tlappande på sitt hjerta. Gerna
drog han sig undan syskonens lekar och wandrade ut i skog och
mark. Här i ensamheten erfor han ofta en dunkel, outsäglig
längtan efter den ännu för honom okände Guden. Men äfwen
denna första dragning till Herren war icke utan anfäktning.
”Kanske det icke finnes någon Gud?”- denna tanke smög sig stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
