Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hernösand, Upsala.
19
som skall blifwa din hustru”. Hon war honom gifwen af Gud,
derom war han fullt öfwertygad. Och ännu under de sednaste
åren af hans lif, sade han mången gång om henne: ”Hon har
för mig den stönaste prydnad, som någon qwinna kan hafwa:
Hon är mig af Gud gifwen”. Under ett helt års tid före detta
första sammanträffande hade han brefwerlat med henne.
Underrättad genom wänner i Umeå om det motstånd och twång hon
fick erfara i hemmet, hade han på uppmaning af en wän skrifwit
ett uppmuntringsbref till den unga systern i nåden, lifwande och
förmanande henne att icke låta sig af motståndet förmås att
öfwergiswa Herren. Detta bref framkallade ett swar, hwilket
föranledde ett nytt bref af Rosenius. På detta sätt hade de utbytt
tankar och erfarenheter i det andliga, innan de personligen sett
hwarandra. Någon tid efter det första sammanträffandet yppade
Rosenius i bref för Agatha Lindberg de känslor, han för henne
hyste, och snart derpå gaf hon honom sitt löfte om trohet.
Ännu en annan wigtig händelse i Rosenii lif inföll_wid
denna tidpunkt. Några wänner i Stigsjö församling hade bjudit
honom till sig under påskhelgen 1836 för att med dem dela
någon andlig gåfwa. Med biskopens venia begaf han sig dit och
predikade sålunda första gången wid offentlig gudstjenst i
Stigsjö kyrka långfredagen 1836. Derom skrifwer han sjelf i bref
till den gamla wännen i Stor-Kåge:
-
”För ditt så obeskrifligt kärkomna bref säger jag blott: Gud
löne dig! tack! Du kan ej tro, hwad det uppmuntrar mig att
här i den qwalmiga södern få en frist Marie-epistel från norden.
Stiftförflutna påskhelg war för mig ganska märkwärdig. Jag
war bjuden till en församling, som heter Stigsjö, der jag
tillbragte nära twå weckor och predikade twenne gånger med
bistopens venia. Ämnet för min första predikan war: ”Några ord
wid den Korsfästes graf” du förstår, aftonsång på långfredag.
Ja, Maria, du kan till någon del fatta hwilka tankar och känslor,
som den dagen skulle uppstå hos mig, då jag första gången
itlädde mig denna wigtiga skrud, gick fram för Israels menighet
och talade i Jesu namn. O, hwad det arma, syndiga hjertat
klappade! Men hwad gällde? Jag kunde wäl icke förstå, hwad
Gud tänkte på, att jag äfwen skulle upp på predikstolen. Men
jag war dock wiß, att Han wille det. Jag hade så allwarsamt
på mina fnän förbehållit mig af Herren, att Han icke skulle
släppa mig dit, om det icke war hans wilja. Särskildt hade jag
så bedit, innan jag gick till biskopen och begärde venia, hwilket
jag wäl icke begärt, om ej wännerna i Stigsjö twungit mig
dertill. Jag hoppades dock, att det skulle gå mig som de flesta
mina kamrater, nemligen att jag icke skulle få den. Nu, i denna
pröfwande stund, då jag första gången måste upp på predikstolen,
blef mig denna bön till stor hjelp. Jag kunde nu säga till Gud:
Hwad menar du med detta, käre Fader? Bad jag icke, att du
ej skulle släppa mig hit utan hindra det? Till denna inre kamp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
