Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
Andra Kapitlet.
med Gud, kom äfwen det, att pastorn i församlingen yttrade fitt
mißnöje med min predikan. ”Den war för bondst,” menade han;
”man bör tala predikstolspråket och icke komma och kalla synd, död
och diefwul för tyranner” o. f. w. Ser du, jag hade i min
predikan brukat det enkla lutherska uttryckssättet. Jag förswarade
mig, så godt jag kunde, anförde Pauli ord i 1 Cor. 2 och
åtnöjde mig föröfrigt med mitt samwetes tillfredsställelse samt med
det ordet: Man måste mer lyda Gud än menniskor. Dagen
derpå war pastorn till staden, och då den gamle filosofie doktor
B. frågade, huru Rosenius predikade, swarade han, att både
ämnet och afhandlingen woro swärmiska. Ja, så der har jag nu
börjat min predikobana, så der har jag begynt ställa mig in hos
konsistorium. Doktor B. är nemligen en af konsistorii äldsta
ledamöter, och han hade söndagen förut så hjertligt och allwarligt
förmanat mig att ej börja predifa »unio mystica», eller den
inwärtes för förnuftet hemliga föreningen med Frälsaren. - På
påskdagsmorgonen predikade jag emellertid åter. Hwilken dag!
Jag kommer så swagt förberedd som möjligt till kyrkan, då
jag ej hade ett ord skrifwet till predikan förrän på lördags
eftermiddagen. Hela förmiddagen hade jag, oaktadt allt bemödande,
ej fått ett ord på papperet. Denna gång kändes ännu
swårare än den första. Flera stadsbor hade kommit ut till
Stigsiö, bland hwilka äfwen några wänner. Alla möjliga känslor
stormade genom mitt hjerta, fruktan, förtröstan, glädje, allt på
en gång. Men nu hjelpte Gud ännu herrligare. Han wisade
sig mäktig i den swage. Jag fick mycket att säga, så att jag ej
behöfde taga allt ur konceptet. Du kan ock tro, huru uppmuntran=
de det war att få se de kära wännerna”.
Om den sinnesstämning, i hwilken han redan wid denna tid
från predikstolen talade till församlingen, wittnar äfwen följande
ord, skrifna till en wän några dagar efter en predikan, som han
höll i Burträffs kyrka under sommarferierna 1837: ”I söndags
predikade jag åter mycket illa och straffwärdigt beredd; men
Gud öfwerraffade och förödmjukade mig dermed, att han dock
lade de heliga gåfworna i min mun. Ack, kära du, då jag
betänker, att Gud skulle wilja lägga dessa heliga, heliga, heliga
gåfwor på mina orena, lättsinniga och fåfängliga läppar, så will
mitt hjerta brista och mina ögon flyta. Är det icke en jämmer,
att jag, som har den höga nåden och äran att till och med få
wittna om Herren, för hwilken martyrer offrat lif och blod, och
om hwilken helgon och änglar sjunga, dock stundom skall så
skamligt glömma mig och tala lättsinniga ord, att af samma mun
skall utgå lof och stämt? Detta är min wärsta plåga nu för ti
den, hwilken ofta fråntager mig mod och kraft att berömma mig
af wåra konungsliga rättigheter i Christus.”
För att kunna fortsätta studierna wid Hernösands gymnastum
måste Rosenius söka plats som informator. En sådan erbjöds
ock på Hällgum i Säbrå församling, en half mil utanför Hernö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
