Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hernösand, Upsala.
21
sand, och redan i September 1836 flyttade han ditut. Det
dagliga umgänget i en werldsligt sinnað familj, något som han förr
aldrig försökt, war honom en swår frestelse och plåga. Bref
från denna tid tala derom. Wi anföra blott ett af dem, hwil
tet tillika gifwer oß en bild af hans inre lif. I den mån Guds
nådewerk i hans själ mognade, blefwo ock öfningarna för tron
swårare. I Januari 1837 skrifwer han till den moderliga
wännen i Stor-Kåge:
”Huru skall jag kunna begagna denna stund nog wäl, di
jag får tala några ord med dig? O, jag will gråta, jag är
såsom ett barn, som länge warit borta ifrån sin moder och brister
ut i gråt, då det åter får se henne. O, Maria, Maria! är det
med dig jag nu talar? Innan jag beswarar ditt märtwärdiga,
långa, ande- och kärleksrika bref will jag tillfredsställa din
wäntan att få weta, huru jag lefwer. ”Nå, men Carl, huru står
det nu till med sjelfwa lifwet?” tycker jag mig höra dig fråga.
Ja, säg det du för mig. Jag wet det knappt sjelf. Och Gud
wet, huru detta dock skall sluta! Ack, jag förstår ej, jag ligger
liksom död för Gud, och Gud förefaller mig liksom död för mig
och hela werlden. Jag begynner min dag med att läsa något
Guds ord för att muntra mig samt försöka bedja. Stundom
blir jag wißt lifwad och glad öfwer den ewiga och fasta
försoningsnåden, sjunger och lofwar; men wanligen utan någon stark
och innerlig känsla deraf, såsom förr. Det är mest i förståndet,
tycker jag. Jag försöker bedja; stundom blir jag wißt glad i all
bedröfwelse af den trofaste Gudens wänlighet och kärlek, men
stundom stiger jag upp mer bedröfwad, än jag föll på knä, ty
jag får ej tala med den store Herren; jag är icke i stånd att en
half minut hålla tankarna stilla, så att jag blir rädd; jag står
ju och gäckas med den Helige. Stundom och oftast, äfwen då
jag har litet mer böneanda, döljer sig och flyr Gud för mig.
Jag tyckes tala liksom i ett tomt wäder, för en bortwänd eller
långt aflägsen Gud; dock säger jag då för honom, att jag
känner detta hans manér och wet, att Han dock är nära och hörer
med benäget öra. Och när allt detta tyckes gå dåligt, hwarken
ordet eller bönen smaka, omfattar jag - Gudi allena äran
derför- och fasthåller ännu det ewigt renande blodet, tröstar
mig med Guds Sons blod, för mig utgjutet, och midt i
bedröfwelsen ropar jag ut och sjunger: Stor sak i annat allt, jag ser
min Jesus blodig om tusen Adams fall och slägtens
syndamängd på mig hopräknas må ty sjelfwa Gud är död, det sä=
ger något mera! Just så har jag nu på morgonen fått göra:
ty wet du, jag kunde ej bedja en minut för flygtiga tankar och
låg länge och arbetade, men förgäfwes.
-
―
”Men det wärsta är qwar. Hwad som nu en tid
bedröfwar mig størligen, så att jag mer gråtit på dessa weckor än
hela året, är, att jag börjat frukta någon dold falskhet och död=
lig sjukdom, deraf att min tro, då jag twärt emot all fänsla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
