Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
Andra Kapitlet.
Presterna sågo medlidsamt på den unge gymnasisten, som dock
ej lät sig affträckas att frimodigt framställa frälsningens wäg
för biskopen. Gud beskärde honom, enligt hans egen berättelse,
en särskild kraft för den stunden. Löftet och deß fullbordan i
Christus och icke i oß utgjorde nu såsom alltid hans
hufwudthema. Bistopen blef tyst. När Rosenius någon tid derefter
ffulle lemna Hernösand, önskade biskopen honom särskild frid och
wälsignelse till hans blifwande werksamhet.
Sommaren 1837 tillbragtes i Burträst, der han stundom
hjelpte den gamle fadren med predikande, besökte wännerna i
omkringliggande byar, talade wid deras sammankomster samt
förmanade och uppmuntrade dem till ståndaktighet i tron och
bekännelsen. Under wintermånaderna gjorde han med biskopens venia
en predikoresa omkring i Lappmarken, såsom ännu är brukligt för
de studerande wid Hernösands gymnasium. Äfwen under de
sednaste åren af sitt lif mindes han och talade gerna med
närmare wänner om åtskilliga erfarenheter under denna resa, hwilka
warit synnerligen gripande för hans hjerta, och säkert stall ingen,
som en gång hörde honom berätta, särskildt hwad han fick erfara
i Arwidsjaur, kunna glömma en händelse, han då med mycken
liflighet plägade omtala. I slutet af Januari 1838 hade han,
inbäddad i en släda, med en hop marknadsfolk begifwit sig på
wäg till denna uppe ibland fjellen belägna ort. I de grøft
ogudaktiga föpmännens sällskap hade han mycket plågats och icke
en enda gång fått tillfälle att tala med dem ett wäckelsens ord.
Ankommen till Arwidsjaur och under det hans reskamrater
rustade med sina waror, begaf sig Rosenius i den sena qwällen ut i
byn, wandrade omkring mellan kojorna, full af wemod och
längtan att få meddela sig med någon, som hade hjerta och sinne för
fiälens wigtigaste frågor, undrande, om i denna okända,
undangömda wrå af werlden skulle finnas någon enda själ, som frågade
efter Herren. Med dessa tankar wandrade han framåt i den
flara, stjernljusa qwällen och hade redan kommit till den yttersta
ändan af kyrkbyn, den f. f. lappstaden, hwilken bestod af idel
lappkåtor, då ljudet af en sång nådde hans öra. Han lyßnar;
han närmar sig stället, derifrån ljudet höres. Är det werkligen
möjligt? Bedrager han sig icke? Nej, det är ju en af de gamla
kända, kära Zions-sångerna han hör sjungas af flera röster.
Ledd af ljudet står han inom några ögonblick wid lappkojans
dörr. ”Här måste finnas christna bröder; midt i denna ödemark
finnas själar, som älska Herren och hans ord!” Det war denna
tanke, som uppfyllde hans hjerta med en obeskriflig glädje. Nu
war sången slutad. Stående tätt inwid lappkåtans låga dörr
funde Rosenius urskilja de sista orden deraf: ”Och om du se’n
swiker, jag swikas då will”. Nu hörde han ock flera personer
lifligt tala med hwarandra, bland hwilka han snart kunde
särtilja rösten af en qwinna, hwilken tycktes föra ordet. ”Henne
måste jag hafta reda på”, tänkte Rosenius; ”genom henne får
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
