Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hernösand, Upsala.
25
jag lära känna de öfriga, hon är wißt en ledare för dem”.
Snart öppnades nu dörren, och bland de först utkommande hade
han ingen swårighet att igenkänna den han önskade träffa, då
hon, just när hon trädde öfwer tröffeln, till en annan qivinna
utbrast: ”Nog är det bra med dig, håll bara ut!” Raskt tog
Rosenius sitt beslut att följa i spåren dessa båda, hwilka med
ilande fart och lifligt samspråkande skyndade af inåt byn.
Ändtligen hade han upphunnit dem och med ett: ”Men tror ni också,
hwad ni talar om? tror ni också, att ni är Guds barn?” hejdat
deras steg. Stor blef deras förundran öfwer främlingen och
hans fråga, och då han nu inlät sig i samspråk med dem och
begärde få weta grunden för den tro de bekänt, aflade den lifliga
lappqwinnan en skön bekännelse om sin tro på den fria, oförskylda
nåden i Christus och sin delaktighet i denna nåd. Samtalet
fortsattes ännu länge. De båda qwinnorna gjorde honom
äfwen reda för den lilla troende ftaran deruppe ibland fjellen,
huru de kommo tillhopa och uppbyggde hwarandra. Till
pågående marknad hade de nu samlats från flera håll.
Alla wemodiga tankar och känslor hade flytt ur Rosenii
hjerta under detta samtal. Han hade åter fått se Guds wert i
några menniskosjälar, detta hans käraste glädjeämne på jorden.
Men nu skulle man ftiljas, dock deßförinnan wille man weta
hwarandras namn. I den liftiga raska lappflickan, som först sade
fitt namn, Cicilia, hade Rosenius här personligen lärt känna en
qwinna, som wid denna tid och kanske ännu mer seduare war
wäl befant för många christna uppe i den höga norden genom
fin lifliga bekännelse af Herrens namn. Men nu wille hon ock
weta, hwad främlingen hette. Då han, dröjande med swar,
inwände, att om han än sade dem sitt namn, de ändock ej skulle
fänna honom, utbrast den lifliga Cicilia, liksom waknande till
besinning: ”Må wäl icke wara Calle Rosenius!” Stor blef
glädjen, då denna förmodan besannades.
Följande dagen hade Rosenius att besöka presten i Arwids=
jaur för att förewisa biskopens venia och anmäla sig till att
predika. Då han föregående afton frågat de båda
lappqwinnorna, hwad presten sade om deras samlingar, hade han med
glädje fått höra, att prestfrun war ”en af de wåra”, såsom de
uttryckte fig, och att presten sjelf ei war emot saken. Lifwad
häraf och något undrande öfwer prestfrun, som skulle wara ”en
af de wåra”, begaf han sig till pastorsbostället. Här wäntade
honom en ny öfwerraskning. Anmäld för pastorn blef han af
denne wänligt emottagen. Under deras samtal inträdde äfwen
prestfrun, i hwilken Rosenius snart lärde känna en trossyster med
mycket andligt förstånd och under samtalets gång igenkände en
person, hwilken han i Hernösand under gymnasiitiden hört
omtalas, såsom framstående genom nit för Herrens’ sak.
I Arwidsjaur tilbragte Rosenius ljufliga, uppmuntrande
dagar, hwarefter resan fortsattes. Besöket der qwarstod alltid i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
