Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26
Andra Kapitlet.
hans minne såsom en af de mest lifwande erfarenheter under
ungdomstiden. Bekantskapen med pastor W., hos hwilken ett
werkligt troslif med deß frukter från denna tid framträdde,
underhölls genom brefwerling, ända tilldeß Herren för några år sedan
hemkallade denne sin tjenare.
Brist på medel att wid universitetet fortsätta studierna och
viatiseringen i Lappmarken, der resor swårligen kunna företagas
annat än om wintren, tyckes hafwa warit orsaken, att resan till
Upsala så länge fördröjdes. Kanske ingick äfwen häri någon
twekan hos Rosenius sjelf, någon fruktan för studentlifwets frestelser.
Sådant framskymtar åtminstone i bref från denna tid.
Andtligen hösten 1838 företogs resani hwad
sinnesstämning framstår af följande rader ur ett bref, skrifwet från
Hernösand den 21 November till hans gamla moderliga wän:
”Så reser jag nu i morgon med full fart till den ort, der ”satans
säte är”. Min swaghet skulle ej wåga sig dit, om ej Israels
wättare och starke hjelte wore min tröst, och jag wißte, att icke
jag, utan Han will så hafwa det. Då skall Han ock sjelf sörja
för mig. I ditt afstedsbref talade du märkwärdiga ord, som
djupt rörde mig. Du säger: Frukta Gud af allt ditt hjerta;
atta ej, hwad du skall lida, förrän du skulle förtörna din käre
Gud och Fader. Dessa ord genomträngde min själ. Gud
jelpe mig att alla stunder derpå tänka”.
Anländ till Upsala grep han sig raskt an med studierna.
Owäntade erfarenheter mötte honom här bland kamraterna. I
första bref derifrån till Stor-Kåge strifwer han den 16 Dec. 1838:
”Min ande uppröres af många underliga känslor, då jag
sätter mig ned att skrifwa, då jag flyttar min tanke till dig,
fära, trogna wän. Ack, Maria, den tid har nu inträffat, om
hwilken wi så ofta samtalade wid de glada, lyckliga stunder, då
wi fingo genom wår Faders underliga och trofasta försorg
träffas, då du alltid deltog i alla mina bekymmer. Du mins wäl
de förflutna dagar; du mins wäl ock den Carl, som Gud så
eftertryckligt lagt på ditt moderliga hjerta, och hwilken du ock
troget der burit. Gud wälsigne dig! Jo, jag wet, du glömmer
mig icke. David och Jonathan, Paulus och Thimotheus kunna
ej glömma hwarandra. Jag har ock erfarit dina förböners hjelp.
Men nu tillbaka. Jag har här lefwat något på tredje
weckan, och hwad wi föreställt oß och mycket mer har jag erfarit,
utifrån och inifrån. Allt har hittills gått bra till det yttre,
helsa och krafter tilltaga, och jag lefwer med wanlig bergning
på en liten kammare med Anton. Nog derom. Men mitt inre!
Ack, Maria, nu har jag något både att beprisa och att beklaga.
För det första: Jag håller mig med tron under den Rättfärdiges
skugga och tror, ehuru mot allt utseende, att jag i lif bäres och
i qwed ligger, ja, emot allt utseende; ty jag tyckes fast hellre
fastas hit och dit emellan böljor och klippor, lemnad ensam åt mig
fielf och åt fienderna. Men trons ord i trons mun wädjar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
