Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
Femte Kapitlet.
”Tack dyre wän för brefwet. Du sade deri något, som
så gladde mig, att jag haft lust skrifwa straxt och säga amen
dertill. Det innehöll nemligen lösningen på en för mig onödigt
beswärande knut om min kallelse, då du sade: Tillswidare må
_min_kallelse,
det wara dig nog, att Gud wet, American Union wet, Baird
wet, du och jag weta sakens tillwaro. Jag må då sjunga:
Stilla jag mitt kall will akta! Jag ser nu mina onödiga
strupler och mår wäl *). Jag ser ock af Guds wälsignelse, att Han
ej är mißnöjd med safen. Men war wiß, wåra prester här, de
hafwa icke godt öga dertill. Somliga utfara deremot på
predikstolen. Andra hafwa anmält det hos öfwerståthållaren, som
ock derom tillsagt polismästaren, enligt dennes egen uppgift, då
han plöjde med patron Owen och wille weta, hwarest wi höllo
till med wåra ”predikningar i husen”. Owen, som hwarken
kunde eller wille uppgifwa dessa ställen, hwilka för hwarje dag
äro olika, sade, att det war ej wärdt, att polisen befattade fig
med detta folket, så länge de hade så många skälmar att
efterjaga. De, som samlas att läsa Guds ord, störa ej
samhällsordningen m. m. Emellertid hafwa wi dessa sednare trenne wecor
beredt oß på att någon afton få besök af en poliswaktmästare.
Men jag wet ei, om det är bönen eller hwad, som ännu hållit
dem tillbaka. Keyser tror ock, att det nog stall dröja, innan de
taga ett sådant steg. Emellertid söka wi att iakttaga all möjlig
försigtighet, söka att wara ”snälla såsom ormar och enfaldiga
som dufwor”. Hopen af dem, som få lif genom ordet, förökas
emellertid; och säg, hwad skall blifwa slutet af allt detta? Då
de få något förstånd och andlig smak, förlora de all lust att
höra wåra wanliga prester. Hwad blir slutet? Ja, är Gud
för oß, ho kan ward emot oß? O, jag blir ibland som ett
darrande löf, när jag tänker på framtida strider; men Herren
tröstar och styrker mig igen. Här är dock nu en lofwande tid.
Det ”gnyet”, du i ditt tal om ”Sweriges religiösa tillstånd”
nämnde såsom den första frukten af menniskobarnets profeterande,
höres från alla sidor. I somras under min resa norrut besökte
jag äfwen en församling wid namn Löfånger, der en större
wäcfelse egt rum, och der sjelfwa presten jemte andra war anklagad
*) I ett sednare bref till Scott (Juni 1843) fkref han ytterligare
härom: ”Jag kan aldrig nog tacka Gud, som fört mig på den wäg, den plats
jag nu har. Och då jag nu derjemte har en yttre, en medelbar kallelse till
denna werksamhet, kan jag aldrig bättre befinna mig. Denna kallelse, som
jag endast i mitt eget inre stöder mig på, har nu börjar blifwa mig mycket
dyrbar. Den har bland annat haft den goda werkan, att när det stundom,
förmodligen genom någon diefwulens anfäktning och motstånd, blifwit
mig swårt och motbjudande att gå till sammankomsterna, dels af den
tanfen: du har ju ingenting att säga der; dels ock af bäfwan för yttre wåld
- har genast kallelsen styrkt mig, och jag har tänkt: Du, bu särskildt är
dertil fallad, du måste lemna åt Gud, hwad du skall få att säga, eller
hwad fienderna skola göra. Du har dock en kallelse och måste gå. Och se,
jag har aldrig fått så mycket att säga som på de aftnarna, jag har tydligt
fått erfara, att det warit Guds werk och icke mitt.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
