Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
Femte Kapitlet.
ren anwände för att förtaga, hwad som kunde wara skadligt be=
rusande i de nya jordiska förhållanden, hwari han nu inträdde,
omtalade Rosenius stundom för närmare wänner, att uppwäcka
dem och sig till något lofsägande af och förlitande på denna
Guds trofasthet. Samma Guds trofasthet att tufta oß, hwar
så behöfwes, måste ju hwarje christen räkna såsom sin salighet.
För att påminna härom meddela wi då här ett af dessa ”bittra
medel”.
Wi hafwa redan förut widrört, huru han under det
sednaste besöket i hemtrakten och särskildt i och omkring Umeå fått
erfara ett och annat drag af mißtroende från somliga fina gamla
wänner i anledning af sin samwerkan med Scott. En predikan,
hållen i Umeå öfwer Apg. 10 om Petri syn och hwad Herren
med denna wille lära äfwen oß, hade gifwit ytterligare stöd för
detta mißtroende. Nu war tiden inne, då han skulle erfara
detta på ett ännu mer närgående sätt, särskildt i det midt emot
Umeå på andra sidan elfwen belägna Röbäck. Der hade han
andliga barn, der många kära bröder och syskon i tron, der
outsägligt husliga minnen sedan de första ungdomligt lifliga åren
af sitt nådelif; här skulle nu hans hjerta på det kännbaraste såras.
Icke nog att han ej fick tala wid wännernas sammankomster: de
behandlade honom deßutom rentaf såsom en affälling, ja,
förklarade honom öppet wid sina samlingar för en sådan och hade
äfwen sökt ingifwa hans fästmö mißtroende till honom. Wi
förstå lätt, huru smärtsamma erfarenheter detta war för
Rosenius! Ännu under de sista åren af sitt lif rördes han någongång
till tårar, när han påmindes om och för någon närmare wän
omtalade, huru kännbar denna tuktan då warit för hans hjerta.
Särskildt en stund mindes han såsom den för känslan mest bittra,
när han aftonen före afresan från Umeå följde sin maka till
några samlade wänner, hwilka önskat säga henne farwäl, och han
icke ens fick slippa in, utan måste se dörren tillslutas och utanför
i ett mörkt föf länge nog wänta hennes återkomst. Så sköter
Herren de färaste barnen (Ebr. 12: 6), så finslipar Han de
werktyg, med hwilka Han will utföra de herrligaste werk, så uppfost=
rar och tuktar Han isynnerhet dem, hwilka skola bära fram
evangelii hemligheter och lära sig att tala med de trötta i rätt tid.
Saliga de själar, som lemna sig helt åt Herrens skötande, äfwen
det mest kännbara, och likwäl blifwa qwar i tro och tillförsigt
till honom!
Wi må dock här tillägga, att detta mißförstånd emellan
Rosenius och de alltid för hans hjerta fära wännerna från hans
ungdomstid några år sednare häfdes, och många af dem dels
muntligen dels skriftligen erkände och afbådo, hwad de felat.
Wid sednare besök i Umeå, då Rosenius wanligtwis der alltid
predikade i kyrkan eller skolhuset, hafra hans gamla wänner funnits
bland de talrita åhörarena; hans ftrifter bafwa dock i denna
traft warit mindre förstådda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
