Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Strider och erfarenheter under åren 1844-1847.
147
Endast några dagar sednare (den 9 Sept.) stref han om
dessa ”erfarenheter” inom församlingen till brodren Hedberg i
Finland. Huru närgående de skulle wara för Rosenius, är lätt
att förstå. Kostligt framstrålar dock derwid Guds trofasthet, Guds
nådefulla hjelp och bewarande.
”Om tillståndet bland of kunde wara mycket att förtälja,”
ffrifwer han, ”såwida tid och förmåga nu medgifwit det. Gud,
den trofaste Fadren, och Herren Christus, herden och wåra
själars biskop, ware pris och lof och ära ewinnerligen för all den
nåd, Han dock bewisar oß! När jag derpå tänker, waknar och
wederqwickes mitt kalla, tröga hjerta. Först kan jag meddela,
att, hwad mig sjelf angår, sitter jag ännu under hans skugga,
som jag begärar, ännu har jag tröst och wänskap med min Gud
genom den oändliga och outtömliga nådesrikedom, som är i
Christus och hans evangelium. Underligt ser det wißt ofta ut,
o jag är stundom hardt när att helt utdöma mig från all
delaftighet i den nåd, jag beprisar för andra, men åter, förrän jag
tänkt det, blir jag af den trofaste Herren på nytt tröstad och
förwissad om syndarerätt i hans blod. Men jag får skynda att
säga än mer. Gud gläder också wåra hjertan med tecken och
krafter af hans Ande på folket, som hörer oß. Wi hafwa haft
en underlig tid. Förargelser (oxávdada), stötestenar,
bekymmersamma företeelser hafwa inträffat, som så ängslat mitt hjerta,
att jag fruktat, det diefwulen skulle alldeles dermed spränga den
lilla kyrkan och göra en ödemark af Guds plantering; men nej,
twärtom! Allwaret och uppmärksamheten på ordet har blifwit
endast större. Wi haswa en sådan Herre och en sådan sak, att
helwetets portar, ja de wärsta anfall och tillställningar icke kunna
göra den om intet. Jag har ju förr omtalat den qwinna, som
på nyårsdagen sprang genom gatorna och ropade: ”hämnd, hämnd”.
Densamma har åter gjort oß många bekymmer, förorsakat
obehagliga uppträden, så att jag nödgats öppet i sammankomsten
tala om och bedja för henne. Så ock en annan, som genom
djefwulens mäktiga påkörande länge warit ett stingande ogräs i
församlingen, lupit omkring med ondskefullt taßlande, fqwallrande
och ljugande. När jag nu en söndag (11 sönd. eft. Trin.)
något allwarligare bad folket för Herrens skull taga warning af
Christi ord (om fariseens sjelfberömmelse) och derwid fade, att
jag, alla till sträck, wille gifwa ett gruftigt exempel derpå, wille
meddela, huru jag weckan förut talat med en mennista, som
i många år hört samma Guds ord, som wi nu förehade, och
dock gick så långt, att hon sade: ”att de inre fienderna woró
ringa emot de yttre, och att dessa yttre woro - de christna!”
(såsom hon kallar, icke den stora hópen, utan ”alla, som gå i
dessa sammankomster” - jag och A. woro de wärsta, då wi
fade allt ondt om henne, och hon war oskyldig). ”Jag nämner
intet namn”, sade jag, ”men när man på fullt allwar ser blott
fig from och alla andra onda, då är det ett försträckligt tecken”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
