Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åren 1848-1850.
157
berättar blott, hwad en af wåra wänner såg af de många
exemplen, som kunde anföras, att du må närmare ståda saken.
Hwilka bedrösliga händelser! Många förlorade den aftonen, här
en fader, der en broder eller en make. Detta hade dock den goda
werkan, att det blef stilla. Landtregementen inkallades, så fort
ske kunde, och bland andra hus, der dessa inqwarterades, war
äfwen engelska kyrkan. Det war en ganska underlig syn att se
henne full af soldater, inkallade för att hålla styr på det samma
folk, som utdrefwo kyrkans förra predikanter. ”Förra?” Ja, jag
kallar nu soldaterna för kyrkans sednare predikanter, tänkande på
Luthers ord: ”De, som ej höra lärares och föräldrars hulda
warningsröst, måste höra bödelns, hwilken predikar starpare,
predikar hufwudet af dem”. De, som ej wille höra den utländska
Scotten, hörde dock de inländska skotten; de, som icke höra Herren,
måste höra gewären. En dag gick jag förbi engelska kyrkan, då
soldater hwimlade utom och inom henne eller stodo i de stora
gröna portarna mot gatan. I detsamma jag gick förbi, utropade
en qwinna, som otwifwelaktigt kände mig, i hånfull ton: ”Det
är så mycket folk i Engelskan, jag undrar, hivem som predikar
der. Scotten borde predika för dem”. Jag brukar aldrig swara
på sådana tilltal; men denna gång föll det mig in, och jag sade:
”Madam, om Scott fått predika och blifwit hörd, hade icke dessa
behöft wara der”. Hon hade icke ett ord till swar”.
Men äfwen på det andliga området rörde sig stridande
krafter, fastän den lilla församlingen i Stockholm ännu skonades
från några mer genomgripande söndringar. I Norrland
deremot, der den andliga rörelsen under längre tid fortgått, hade
den gamla striden emot de s. t. ”nya böckerna” ändtligen gått
derhän, att folket, utledsnadt deraf, att man icke fäste afseende
wid deras klagomål, tog steget ut, trädde ut ur kyrkan och bildade
färskilda församlingar. Så uppkommo de första separatistförsam=
lingarna i wårt land, nemligen i Luleå, Piteå och Skellefteå.
Härom wilja wi i ett följande kapitel tala mer utförligt och nu
här endast något belysa en från wår lutherska bekännelse
afwifande läromening, hwilken wid denna tid något framträdde i
Stockholm, ehuru den då icke fann genklang i mångas hjertan,
nemligen den f. k. chiliasmen eller läran om ett tusenårigt
fridsrife på jorden. Då denna lära, framträdande än i en än i en
annan form, också i wåra dagar åtminstone omtalas och äfwen
bekymrar en och annan själ, må wi här meddela ett bref från
Rosenius, strifwet den 15 Augusti 1848, i hwilket han till en af
den nya läromeningen oroad wän i landsorten redogör derför
och framhåller några bewis deremot samt tillika beskrifwer ett
tillfälle, då han med några troende bröder kämpade för den lutherska
fyrkans åsigt i denna punkt emot den man, som wid denna tid
i hufwudstaden öppet bekände chiliastiska åsigter. Sedan Rosenius
i brefwet berättat om en missionsresa i trakten omkring
Thorshälla, från hwilken han nyß återkommit, och under hwilken han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
