Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rosenii förhållande till de separatistista rörelserna i landet. 181
förda kongl. förordning) de s. k. läsare frihet till enskilda
sammankomster och andaktsöfningar”, så är detta nu menfflig
ordning. Så har ock apostelen sjelf förklarat fin mening med
mensklig ordning, då han säger: ”Konungen, såsom den öfwerste, och
befallningsmännerna, såsom de der sända äro af honom, de onda
till straff och de goda till pris” (1 Petr. 2: 13). Sannerligen,
om någon, som känner de förhållanden wi anmärkt, dock förebär
menfflig ordning, så fitta wißt hans skrupler mera i wiljan än
i samwetet. Men du, som mißbrukar Guds ord till att be=
fymra och förwilla de enfaldiga fruktar du icke den
Konungens nitälskan, hwilken köpt dem med sitt blod? Månne icke hans
ordning, hans wilja och bud en gång skall tungt falla öfwer dig
och förkrossa dig, när Han kommer att efterfråga, huru wi
brukat den frihet, Han beredt oß, att anwända wåra pund till hans
dyrköptas uppbyggelse och salighet?”
Så sötte Rosenius att upplysa de okunniga, stärka de
klenmodiga, lugna de upprörda, men framför allt äfwen wid denna
yttre fråga föra till Herren, föra till besinning af hans allestädes
närwaro, hans i alla förhållanden ingripande regering.
Wi weta, huru under den närmast påföljande riksdagen 1852
frågan om konventikelplakatet upptogs och behandlades utan att
leda till det önskade målet. Först wid den märkliga riksdagen
1856-1857 afgjordes saken. Sedan ett förslag om
religionsfrihet utgått från konungen sjelf, behandlades frågan med mycket
allwar af de församlade ständerna. Redan i n:o 11 år 1856
stref Rosenius såsom swar på förfrågningar från landsorten
derom följande:
”Jo, det är sannt, konungen sade werkligen det, då han den
23 fistl. Oktober satt på sin thron med spiran i sin hand, att
”de lagbud, som lägga hinder mot religionsfriheten och
fri_andaftsöfning, böra förswinna”, och att han skulle förelägga rikets
ständer förslag härom. Och hwar och en, som har någon blick
i tidens tecken, drager icke en stund i twifwel, att det icke blir
religionsfrihet äfwen i wårt land; det ligger så påtagligt i
tidsandens strömriktning - eller för att tala det sanna tungomålet:
det wisar sig wara, hwad Herren i denna tid gör med folken,
det ena efter det andra, att menniskors bud öfwer samwetena skola
bort. Och Swerige står nu i tur; ty religionsfriheten har gått
uppåt norden så långt, att Swerige har den nu inpå sig wid
alla sina gränser, den ryska undantagen. Således, nog blir här
religionsfrihet, om icke wid denna riksdag likwäl snart. Men
då meningarna om religionsfrihetens nytta äfwen bland
upplysta och tänkande christna äro så stridiga, att under det somliga
motse den med fröjd, andra åter hysa fruktan för densamma, så
weta wi ingen säkrare tröst, hwadhelst som sker, än den David
så uttalar: Herren är Konung Herren styrer; Herren leder
ock konungars hjertan såsom wattubäckar, och Han har sagt till
sin heliga stad: Dina murar äro alltid för mig. De, som tro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
