Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
Nionde Kapitlet.
Ingen enda af eder sade, här är en ulf, en prest, som skadar oß
med sin lära, här äro falska själar, som eljest skulle blifwa i nåden och
sanningen, om de icke läte föra sig af den eller den presten.
Hade ni sagt mig något sådant, hade jag förstått, att de christna,
som trängde sig i wåra trånga samlingar, plägat i Piteå taga
lärdom af oomwända lärare, i så fall skulle jag wißt icke
försummat att warna dem. Jag hörde en enda predikan af en
prest och fann ice, att han wille prägla i oß något farligt, utan
war mera på de christnas sida än på werldens. Jag
medgifwer, att den sista aftonen en så stor hop war samlad, att
allehanda warningar, äfwen den för falst lärdom, kunnat
behöfwas. Men jag frågar S―g på hans bättre wetande och
andliga omdöme, skulle jag bort afbryta den betraktelse, wi då
förehade, och sjunka ned till frågan om presterna, och huru de lärde?
Jag tycker, att wi woro i en wida högre och andligare
betraktelse hela den aftonen, och det war många flera warningar af
lika stor wigt, som jag icke hann att widröra. Korteligen, hwar
och en lärdom har sin tid, sitt mått och sitt rum. Om
Pietisten t. ex. lästes af werldens hop, skulle jag skrifwa helt
annorlunda och öfwer flera ämnen, än då jag ser, att det är bara
wäckta och sökande själar, som hålla den; och dessa hafwa
mycfet mera nöd af de falska röster, som tala i deras eget hjerta,
än af oomwända lärare, hwilka man ganska snart lärer att
förstå sig på. Detta är, hwad jag i brådskan will swara på eder
anmärkning, men får ock härtill lägga, att jag icke will fritaga
mig från fel och brister eller säga, att jag har gjort allt på
bästa sätt. Blott ett wet jag, att jag gjort efter bästa förstånd
och förmåga och tröstar mig till slut sålunda: Stor sak, allt
mitt är uselhet, dock ryggas ej barmhertighet. På denna Guds
barmhertighet lefwa wi ännu här i hufwudstaden och hafwa wåra
sammankomster och söka uppbygga oß inbördes, så godt
Gud_gifwer nåd dertill. I går hade jag på twå ställen samling och på
det sednare stor trängsel. Många fiender woro ock der. Något
litet buller uppstod, men lugnades åter, och Gud war med oß
och fröjdade of med fitt ord. Twå troende prester predikade oc
på samma timme. Men jag hinner icke mer berätta för eder.
Det är hufwudsakligast lika med, hwad jag i somras förtäljde,
utom att, Gudi lof och ära, den hopen blir större, som frågar
efter ewinnerligt lif. Nu, bedjen Gud för mig, I tära bröder,
som hafwen omsorg om Guds rike. Tack för eder kärlek.
Helsen bröderna och systrarna. Gud, all nåds Gud, med oß och
eder. Herren ware mäktig ibland eder och oß med sin nåd,
wisdom och Herrens fruktans Ande!”
Ehuru nu alltifrån Luleåböndernas utträdande ur kyrkan
1848 separatiströrelsen spriddes alltmer i wårt lands nordliga
provinser, widtogos likwäl äfwen wid en följande riksdag (1852)
inga genomgripande förbättringar till afhjelpande af det
öfwerflagade onda. Wäl behandlades då, såsom wi förut sett, såwäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
