Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
Tionde Kapitlet.
Nilssons landsförwisning, hwarigenom man hoppades
förhindra ett widare utbredande af den nya läromeningen om
dopet, hade emellertid icke haft all den påföljd, man deraf wäntade.
Några andra swenstar, hwilka i Hamburg sammanträffat med
medlemmar af en der grundad baptistförsamling, hade dels i
umgänget med dessa, dels genom af dem utgifna skrifter inhemtat
och omfattat deras åsigter och började sprida dem såwäl i
hufwudstaden som äfwen efterhand i andra delar af riket, der de
wäckta genom förföljelse af myndigheterna woro mißnöjda med
den bestående kyrkostyrelsen och deraf mer öppna för frestelsen
att omfatta någonting nytt. Häraf uppkom bekymmer och
willrådighet i månget hjerta. Det war till tjenst för dessa
tweksamma, som Rosenius år 1854 i n:o 8 åter stref några
uppredande ord i dopfrågan. Den baptistiska rörelsen utbredde sig
emellertid på flera ställen, äfwen i Stockholm, der 1855 den första
swenska baptistförsamlingen bildades. Ännu några ord i frågan
stref Rosenius år 1857 i n:o 3 af Pietisten. Ett rykte hade
blifwit utspridt, att han hyllade de nya läromeningarna, och
detta gaf honom denna gång anledning att ånyo uttala fig
deröfwer.
Några hafwa ogillat Rosenii förhållande till baptisterna.
Man har undrat, att han, som i början af sitt arbete i
hufwudstaden utan allt betänkande samwerkade med Scott, hwilken
icke tillhörde wår lutherska kyrka, sedermera afböjde all
samwerkan med baptisterna. Man har kallat detta inkonseqvens. Wi
påminna ännu, om hwad wi förut wisat, nemligen att pastor
Scott aldrig i Swerige werkade såsom partigängare, aldrig för
att göra sin olika läromening gällande, dermed bekymra
samwetena och leda till föndring, aldrig för att af lutheraner göra
methodister. Förhållandet till en sådan man måste således blifwa
ett helt annat än till baptisterna, hwilkas arbete och sträfwan
allt ifrån begynnelsen gått ut på att winna anhängare för sina
meningar och bilda en särskild församling.
Man har widare i den ställning, Rosenius intog till
baptisterna, i det han afböjde all samwerkan med dem, sett en
brist på brödrakärlek. Wi tro twärtom, att han äfwen i detta
förhållande lät sig regeras af sanningens och kärlekens Ande.
Wi se deri en påtaglig ledning af den trofaste Guden. Under
den tid af söndring, i hwilken Rosenius werkade, med det
förtroende han åtnjöt och det widsträckta inflytande han utöfwade,
stulle ett motsatt beteende haft de beklagligaste följder för wårt
af olika lärdomswäder ändock tillräckligt upprörda land. Af
djupaste öfwertygelse ogillade han baptisternas från wår
luthersta bekännelse afwikande läromeningar och warnade såwäl
enskildt som offentligt derför, icke allenast derföre, att han ansåg
dem för willfarelse, utan äfwen derföre, att han war rädd för
allt, som blott war egnadt att föra bort från enfaldigheten i
Christus in i lärostrider. Wi tro, att detta är den rätta christliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
