Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det andra årtiondet af werksamheten i Stockholm.
211
-
kärleken, hwilken först och sist ser på, hwad som kan wara till
nytta eller skada för själarna, och hwilken, på samma gång den
lär of att, der lifwet i Guds Sons tro finnes, hålla den
willfarande för en broder, lär oß att hålla sjelfwa willfarelsen farlig
och strida deremot. ”Liksom det emellan of lutheraner”, stref
Rosenius till swar på en wäns fråga, ”är en stor skilnad, så ock
emellan baptisterna. Det är ju uppenbart, att ibland dem finnas
trogna, lefwande christna. Om nu dessa låta of wara i wår
mening och blott behålla sin tro när sig sjelfwa för Gud (Rom.
14: 22), så att de icke förderfwa dem, som Christus har lidit döden
för (v. 15), såsom wi se, att en del trogna på Pauli tid kunde
göra blott genom owishet om de undwita detta, stola wi
funna älska dem såsom bröder för ewigheten, älska dem mycket
närmare än sådana lutheraner, som lefwa i obotfärdighet, då den
trogne baptisten oaktadt sin willomening är en Jesu wän och
efterföljare. Men att wi nu så förstå saken och känna en stor
del baptister såsom christna, det hindrar icke, att wi ej böra stå
dem uppenbarligen emot, såsom Paulus gjorde med brodren
Petrus (Gal. 2), och såsom Christus kallade samme sin trogne
Petrus en satan och sade till honom: Gå ifrån mig; ty du är
mig till hinder d. ä. jag har icke gagn utan hinder af din
willomening.” - Och ännu under den sista tiden af sitt lif, med
all den mognade erfarenhet Rosenius wunnit efter mångårigt
arbete för själar, skref han i Oktober 1866 under mycken
bönekamp inför Herren en warning för allt slags partiwäsende, wid
utläggningen af 17 och 18 verserna af Romarbrefwets sertonde
fapitel.
Uti en skön serie af artiklar framställde Rosenius i Pietisten
under året 1851 wårt slägtes andliga historia, en målning, deri
det solljus, som är utbredt öfwer ”Upprättelsen och det första
evangelium”, ”Den nya skapelsen” och ”Christi lust med
mennisfors barn”, blott så mycket klarare framträder genom de mörka
skuggorna af ”Syndafallet och deß följder”. Huru många själar
hafwa icke redan af dessa sköna betraktelser åter och åter igen.
blifwit upprättade, lifwade och styrkta att löpa Herrens wiljas
wäg och fortfara med striden för kronan! Helsosamt och lärorikt
underwisar of afhandlingen ”Något om den sanna bättringen
och tron” om det Guds werk uti oß, hwarigenom wi emottaga
och blifwa delaktiga af allt det, som är gjort för oß.
Men under det han till uppmuntran och tröst för tusenden
sålunda skref, war han ofta för egen del i mörker, nöd och
anfäktning. Wi minnas härwid Luthers bekanta swar till den wän,
som frågade honom, huru han kunde i predikan så träffande tala
och beskrifwa just hans eget själstillstånd: ”Det hafwa mina an=
fättningar lärt mig”. Och wißt war det på den wägen, äfwen
Rosenius lärde att både skrifwa och ”tala till de trötta i rätt tid”.
Till en förtrogen broder skref han straxt i början af detta år:
”Dels genom öfwerlastning af arbete, dels genom andra orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
