Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
Tionde Kapitlet.
ett
ämnar utgifwa. Den måste nu genomses, öfwersättningen
beriktigas, och några upplysande noter tilläggas. Dels denna brådska,
dels och framförallt hjertats gamla förderf gör emellertid, att jag
drages med en fruktanswärd kallsinnighet. Under det ytan blir
helare, blir hjertat stelare. Detta har särskildt på sednare tider
warit min erfarenhet. Och båda delarna har jag härledt från
den förökade brådskan. Herren, den gamle trofaste, är härwid
min enda tröst, nemligen att Han wet råd med mig. Men då
bäfwar mitt fött, ty jag wet, att hans råd wanligen är
tuftoris, en bedröfwelse! Dagarna i Stockholm woro ganska
helsosamma genom koleran, som dref oß att litet allwarsammare
och grundligare göra oß reda för wårt förhållande till Gud.
Det är besynnerligt, hwad den der hastiga dödsängeln kan
injaga bäfwan. Då det berättades om ett par personer, som wi
fände, huru friska de warit och i fullt jordbestyr på dagen, och
på aftonen kom koleran, och om seg timmar woro de inne i
ewigheten då kändes det något besynnerligt. Emellertid, mer eller
mindre warm eller fall, det hufwudsakligaste är, att wi finnas
under wingarnas skydd! Om icke Christus breder sin rättfärdighet
öfwer oß, är allt förloradt. Men Han betäcker mig med sina
fjedrar, och mitt hopp skall wara under hans wingar. Jag kan
dock icke berga mig utan evangelii tröst, får den ock stundom, Gud
ste lof, under ordets betraftande”.
Från slutet af detta år meddela wi ännu ett litet utdrag
ur ett bref till en annan wän, en af de många, som i
landsorterna hjelpte till wid spridandet och utdelandet af hans
tidningar. Det rör sig wäl omkring en obetydlig liten pröfning,
sådana som oupphörligt möta på wägen; men då äfwen detta
lilla drag, ett ibland många som kunde anföras, icke saknar fin
lärdom, och då wi funnit det berättadt af honom sjelf, hafwa
wi icke welat helt förbigå det. Några dagar före jul (den 19
December) stref han till nämnda wän: ”Så länge som det
nu är, sedan jag sist stref, undrar jag icke, om hwarjehanda
tankar fallit dig in. Jag trodde en lång tid, att du werkligen skulle
komma personligen, och då jag såg det hoppet felslaget, war jag
redan inkommen i den hwirfwel af brådska, som allt härtills så
jägtat mig, att ingen, som ej sett det, kan göra sig en rätt
föreställning derom. Men jag måste nu genast tala om, huru jag
i dag haft en mycket kännbar frestelse. På morgonen war jag
så glad och god och mild i den föreställningen, att nu wore
ändtligen målet för min sträfwan så paß wunnet, att mina
tidningar skulle till jul hinna ned till landsorterna, så att det goda
folket, som frågar efter dem, ej måtte behöfwa fråga allt för ofta,
och att i landsförsamlingar, der de wid julen komma till kyrkan
och fråga presten eller hwem som kan förestå tidningarnas
utdelning, de ej måtte få det underliga swaret: de äro icke komna
o. s. w. Nu, jag sänder med den tanken min tjenare till
trycferiet för att hemta exemplar af Pietisten till expediering och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
