Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det andra årtiondet af werksamheten i Stockholm.
233
dela wi nu här ett bref, skrifwet på wåren 1856 till en broder
i södra Swerige, för hwilken han omtalar åtskilligt ur sitt inre
lif. Pingsthelgen detta år tillbragtes hos en wän i landsorten;
derifrån skref han den 25 Maj: ”Jag sitter nu långt nere i
Nerike och har twå dina bref framför mig på bordet, hwilka jag
anyo läst. I det förra läser jag dina allwarsamma erfarenheter
af syndens makt; i det sednare läser jag tro, frid, fröjd i den
Helige Ande. Lofwad och wälsignad ware den gudomliga
trofastheten, som låter oß erfara både det ena och det andra och i
allt detta låter oß seger behålla. Ditt sednaste bref gjorde mig
just godt, der Christus så ensam är din tröst och din wisa, att
det heter: ”Jag är rättfärdig, derföre att Jesus är rättfärdig;
jag är salig, derföre att Jesus är salig” o. s. w. O, att wi
alltid kunde behålla denna hemliga wisheten, denna enda sanna,
höga berömmelse, som ju är att berömma sig i Herren! Och
sedan, o, att wi ock kunde hålla oß tätt intill den trofasté
Frälsaren med vaflåtlig trosbön, som tager Honom på orden,
bön, att han för sitt namns skull måtte dock bewara wåra arma
själar och wåra steg, wåra fötter, att icke satan arge får föra
oß, såsom han gerna wille, i synd och snaror. Jag har på
sednare åren med bitter ånger och hjertepina sett tillbaka på wissa.
tider af min andliga lefnad, då jag alltför lättsinnigt glömt
satans grymma affigter, alltför makligt försummat den trofaste
Herrens hulda förmaning: ”Waken och bedjen, att I icke fallen
i frestelse!” Sag säger icke, att jag nu kan detta, såsom jag borde
- o nej, det är ännu min stora brist, min swåraste anklagelse,
att jag icke kan waka, icke wara jemt uppmärksam på mig, men
Herren har skrämt mig dertill något allwarsammare på de sista
tivå åren; ja, särdeles på det sista, så att jag nästan jemt fruktar..
Dock, jag glömmer mig igen, om icke Herren på nytt skakar
riset åt mig. Hwilket underligt lif, täre broder. Det är ju
dock ett forsfäst lif, då wi alldeles måste taga afsked från tanken
på frid och trefnad af jordisk och sinnlig natur - eller ock blifwa
näpsta. Glömma wi oß, lösgifwa wi den arma, qwidande Adam,
då få wi ny fördubblad tuktan; nå, hålles han åter jemt wid
korset, då lider han också. Så äro både den högra och den
wenstra handen fästade wid korset. Är jag stilla der, så dör jag;
bråkar jag, så dör jag likafullt. Gud gifwe oß då tålamod
att hålla ut med de wilkoren, tills Herren kommer och förlossar
oß. Gud ware lof, att detta ändå lär tillhöra dem, som kämpa
för en krona, lifwets oförwanftliga krona. Men o, hwilken
försträckligt swår konst att med sådan sträfwan, nemligen att waka
och bedja, med uppmärksamhet på nödwändigheten deraf och med
den dermed alltid förenade ökade känslan af sin uselhet, ändå
qwarhålla denna trons tröst, som wi först talade om, nemligen
att wår rättfärdighet är oförminskad, wår benådning, wårt
wälbehag för Herrens ögon lika stort! O, hwem kan det tro och
behålla? Nej, wi skola ock erfara, att Han sjelf måste gifwa oß
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
