Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Åren för utläggningen af Romarebrefwet.
263
att af honom blifwa emottagna och herbergerade. Då nu
Rosenius, på ytterligare tillfrågan, nämnde fitt och sin följeslagares
namn, sågs den förut tillbakadragne och fåordige mannen, med
ens förwandlad, öppna fina armar och deri med mycken liflighet
och wärme sluta Rosenius. Han wore sjelf den efterfrågade L.
Sedan den första öfwerraskningens glädje lagt sig, såg man
denne broder sammanknäppa sina händer med lof och tack till
Herren. Rosenius, som genast förstod, att någon särskild
erfarenhet af Guds godhet och ledning framkallade detta lof, begärde
en förklaring och fick nu weta, först att brefwet från Westerwif
ice framkommit, och, för det andra, att L., som under sommaren
bodde med sin familj på landet och aldrig om söndagarna
plägade fara in till Gamlebyn, just den aftonen, utan att weta
hwarföre och utan att för sin undrande familj kunna göra reda
derför, tänt sig oemotståndligt manad att resa ditin. Ankommen
till Gamlebyn hade han begifwit sig ned till ångbåtsbryggan,
derefter åter till sitt derwarande hem, gått till fängs men ice
kunnat sofwa och ändtligen drifwits att åter kläda sig och gå
ned till hamnen utan att wid allt detta kunna göra klart för
sig, hwarföre han så gjorde. Nu blef det honom uppenbart.
Nu såg ock Rosenius med pris och lof i allt detta en påtaglig
ledning af den store, allsmäktige Guden, hwilken så i stort som
smått sörjer för alla sina barn.
Wid återkomsten till sitt hem på Dalarö, der han med sin
familj tillbragte denna sommar, hade han åter att erfara ett drag
af samma fadershuldhet, fastän mera förborgadt för förnuftet och
känslan. Wi låta honom sjelf derom berätta. Till en wän
stref han: ”Jag måste för dig omtala en ensfild erfarenhet.
Refor äro ofta rusgifwande, farliga för hjertat, för ödmjukheten.
Jag kom hem kanske ej fullt nykter. Hwad hände? Knappt hade
jag aflagt reskläderna, sprittande af glädje öfwer att finna alla
friska, då wi få höra ett ftri från stranden - ett owanligt stri,
wittnande om, att något swårt hade händt. Snart fick jag ock
se wår lille Ephraim släpa sig fram, stödd af en äldre gosse och
med en förskräcklig knöl wid tinningen. Denne gosse hade af
wåda fastat en stor sten på honom. Med kalla omslag m. m.
hjelptes saken, och gossen är nu bra men nykter blef jag och
fick nu Gud för ögonen. Nu fick Gud wara med i talet; nu
fick han något lof och pris!” —’ Genom sådana werlande erfa=
renheter är det, som wi lära att både frukta Herrens namn och
på hans godhet hoppas.
Från hösten detta år anföra wi några ord i bref till hans
yngre broder, som då redan en tid werkat såsom kyrkoherde.
”Käre broder”, skref han, ”tack för ditt bref. Det gladde mig.
Mest hwad du sade om dig sjelf, och deraf ej blott det om den
wederqwickelse, du stundom har i din själasörjarekallelse, utan ock
det du sade om din owärdighet. Si detta är ett språk, som jag
igenkänner, nemligen ”att den, som skall wara andras lärare oc
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
