Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278
Tolfte Kapitlet.
gick emellertid upp på predikstolen, började med en bön och en
fort inledning, i hwilken han sökte sammanbinda förmiddagens
ämne, om hållandet af Guds bud (Joh. 14: 15-21), med det
ämne, han med ledning af Luc. 7: 36-50 tänkte behandla,
nemligen huru wi skola få kraft till ett sådant hållande.
Hufwudwärken hade emellertid ökats, åtföljd af en brännande hetta
wid tinningarna. Då han efter de inledande orden wille
uppläsa texten, kunde han icke urskilja orden, läste då några verser
ur minnet; men äfwen detta swek honom. Han tystnade, drack,
sade några osammanhängande ord. Nu märkte man, att något
fattades honom. Hans broder, lektor Rosenius, och d:r
Wieselgren skyndade upp på predikstolen och ledde honom med tillhjelp
af dr Fjellstedt ned i sakristian, derifrån han fördes i wagn till
fitt logis. Ett tredje slaganfall, starkare än de föregående, hade
träffat honom. Hela wenstra sidan war förlamad.
Hastigt spridde sig underrättelsen härom till hans många
wänner öfwer hela landet och gaf ett djupt sår åt månget hjerta.
Många woro de böner, som både enskildt och offentligt under
dessa dagar uppstego till Fadrens thron att ännu få behålla
qwar den älskade läraren. Sjelf sade sig Rosenius genom
medwetandet härom hafwa warit hindrad att framlägga inför
Herren den önskan, han nu kände allralifligast, nemligen att få fara
i frid. ”Jag kände”, sade han, ”att det wore offickligt att komma
inför den store Guden med en bön, som jag wißte skulle wara
alldeles i strid med många Guds barns böner i denna tid”. Och
så bad han blott: ”Ste din wilja”. Wi hafwa nu sett, hwad
som war Guds wilja — hans underliga men dock goda,
behagliga och fullkomliga wilja.
Redan efter ett par dagar wisade sig några mer lugnande
tecken. På onsdagen kunde han flyttas till Sahlgrenska
sjukhuset, der han hade rikligare tillfälle till den wård, som behöfdes.
På fredagen dikterade han der för sin dotter några ord, hwilka
efter hans död, enligt hans önskan, skulle stickas till hans
wänner, och hwilka nu, då han fått ”fara i frid”, på detta sätt må
komma dem alla till del såsom ett afskedsord af den hemgångne
brodren och läraren. Wännerna, Guds barn och wänner, woro
ju alltid ett färt föremål för hans hjerta. De inre strider,
han i dessa afskedsord omtalar, sade han sig hafwa erfarit
första natten efter slaganfallet och följande dag (annandagen),
då han för det mesta låg helt tyst. Orden lyda som följer:
”Jag förstår, att isynnerhet om Herren behagar kalla mig
hädan, det skall blifwa kärt för mina wänner att få höra några
uttryck från mitt eget inre. Då jag stod på predikstolen, kände
jag blott ondt i hufwudet. Först då jag blifwit förd hem,
kommit i säng och nu kände min arm förlamad, trängde sig ock
genast den tanken inpå mig, att det kunde wara nära för mig
att gå all werldens wäg. Det kändes i början besynnerligt;
dock erfor jag tillika glädje på grund af gammal förtrolig be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
