Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190 JOHAN JOLIN
ädla männen kände sig på ett underbart sätt dragna till
varandra, liksom behövde de ett ömsesidigt stöd mot
någon överhängande, men ännu icke anad fara.
—
Se där ha vi äntligen de unga tu! utbrast den
gamle diplomaten med strålande uppsyn. Där rulla de
just nu in på borggården!
Baron Hans skyndade ur biblioteket för att möta
de nygifta, och pastor Hjort fortsatte sina forskningar.
Men efter några minuter svävade Eleonore von Dör-
ben vid sin makes arm och följd av sin svärfar in i
det stora rummet; hon nästan dansade fram under
barnslig fröjd mot pastor Hjort och presenterade skalk-
aktigt sin unge gemål med dessa ord:
—
Se här, herr pastor, ett arbete i er väg, en hed¬
ning, som jag omvänt till kristen.
—
Och se här, min son, fortsatte baron Hans, den
skattgrävare, om vilken jag skrev till dig, och som
dagligen letar fram guld och ädla stenar i vårt för¬
summade bibliotek.
—
Men, min far, du gav mig i ditt brev lika litet som
nu namnet på vår lärde vän, genmälde baron Fingal
med en artig bugning och ett frågande småleende.
—
Skrev jag inte namnet? skrattade fadern, och
ritade ändå ett par sidor fulla om de vackra egen¬
skaperna. Nå, så får jag då, enligt vederbörligt cere¬
moniell, presentera min son Fingal, före detta husarlöjt¬
nant, numera lantbrukarämne med lysande anlag, och
vår berömde andlige vältalare, pastor Emanuel Hjort.
Fingal ryggade ovillkorligen ett steg tillbaka och
bleknade.
Pastorn, som med ett välvilligt småleende fästat på
honom sina djupa blickar, kunde icke förklara hans
förvirring, utan frågade liksom de övriga med oro
vad som fattades den unge mannen.
Fingal satte sig på en stol, fläktade med näsduken
på sin panna, knäppte upp ett par knappar på sin väst
och lyckades slutligen med darrande stämma att orda
något om ett plötsligt illamående, som någon gång förr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
