Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236 JOHAN JOLIN
—
Min mor, min mor!
Ack, de orden gåvo marmorbilden livet åter.
När Arthur slutligen hunnit sansa sig, for han med
handen över sin panna och sporde med undrande upp¬
syn: — Men hur kan det vara möjligt? Varför kallar
du dig då miss Hind, och varför har du spelat en
sådan roll för alla och förnekat ditt eget barn? Den
där elaka fransyskan hade då rätt, och hon förhånades
alldeles oskyldigt. Vad betyder hela denna hemska
gåta?
Det nyss så glädjestrålande ansiktet överdrogs med
dystra moln.
Men Gundla berättade nu för den med outsäglig
ångest lyssnande ynglingen alla sina ungdomsöden. Hon
talade om sin kärlek, och hon visade Arthur för första
gången innehållet av den medaljong, som han så ofta
förgäves bett att få se. Hon utvecklade kapitel efter
kapitel sitt hjärtas historia och dröjde betonande vid
de heliga löften, som endast behövt prästens välsignelse,
för att besegla hennes jordiska lycka. Hon förtäljde i
poetiska bilder och under flödande tårar den berusande
sannsagan om besöket i Versailles, utan att likväl inviga
den oskuldsfulle ynglingen i livets mysterier. Det var
en mor, som talade till sitt barn, och moderskärlekens
himmelska genius sovrade varje ord, som gick över
hennes läppar.
Slutligen talade hon om sin ånger, sin upprättelse,
sin ångest för den stund då den mörka hemligheten
måste yppas, sin bävan för den skam, som också skulle
drabba hennes oskyldiga barn. Och när hon talat slut,
sjönk hon ned på knä för detta barn, sträckte hän¬
derna mot Arthur och bad med kvidande stämma:
—
O, min son, min fröjd och min smärta, mitt straff
och min härliga belöning! Kan du förlåta din olyck¬
liga mor?
Men sonen lyfte henne upp till sitt överfulla bröst,
överhöljde henne med smekningar och gav henne tusen¬
de ömma namn. Slutligen viskade han, med hänförelse
över sin egen tankegång:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
