Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Riksdagsdebatten i pressen.
Den uppenbara likgiltighet, som
kännetecknade årets kvinnorösträttsdebatt
i riksdagen har i sin mån inverkat
även på kommentarierna i pressen. På
högerhåll i allmänhet en generad
tystnad vis å vis hr Bobergs prestationer
och en mer eller mindre återhållen
förargelse över justitieministerns
självständiga och manliga uppträdande. På
vänsterhåll ett konstaterande av För*
sta kammarens obönhörlighet. Vi
återge några av de mest
anmärkningsvärda uttalandena.
Stockholms Dagblad hälsar hr
Hasselrots uttalande med en besk grimas
och säger:
”Justitieministern tillhör icke riksdagen
och man kunde alltså vänta, att han icke
skulle uppträda där annat än till försvar
för någon K. M:ts proposition eller till
avgivande av någon förklaring å hela
ministärens vägnar. Emellertid uppträdde han
i alla fall från statsrådsbänken och gjorde
ett varmt inlägg till förmån för
kvinnorösträtten. Hans ståndpunkt i denna sak
må lämnas därhän — det linnes ju andra
högermän som dela denna —, men nog
förefaller hans uppträdande bra egendomligt i
betraktande av ministärens ställning, sådan
den tidigare angivits av statsministern.”
Märkligt nog finns det dock
högertidningar, som erkänna
rättfärdighets-principen framför partiprincipen. Mot
sin Stockholmskollega opponerar sig
sålunda den konservativa
Jämtlands-posten i följande ordalag:
”Skulle hr Hasselrot icke få i laga
ordning uttala sin personliga mening rörande
ett problem, som hor hemma på den ressort
för vilken han såsom statsråd och
departementschef är både moraliskt och juridiskt
ansvarig? Vi svara: Han varken kan eller
bör bindas och hindras därvidlag. Vi se
blott något gott och upplyftande i
statsrådet Hasselrots manliga uppträdande, ett
erkännande som också återfaller på de andra
statsråden, vilka helt säkert äro nog starka
personligheter att både vilja och kunna
höra olika meningar, när de äro grundade på
sakskäl och ren övertygelse.”
Att tidningen icke heller är blind för
kvinnans uppgift under dessa
allvars-tunga tider, framgår av följande rader:
”Nu böra alla goda krafter, manliga som
kvinnliga, var de än äro till finnandes,
uppkallas till förtroendefullt, energiskt
samarbete för Sveriges land och folk. I det
ärliga arbetet får icke den svenska, goda
kvinnan saknas. Och hon har på ett
upplyftande sätt visat att hon förstår sin plikt
som maka, mor eller eljest som medlem av
sina fäders land, som också är den svenska
kvinnans.
Uppgiften är för stor och den svenska
kvinnan för god att hon skall hållas borta,
när alla rena krafter böra samverka. När
hon nu länge med allvar begärt respekt för
sitt speciella krav med tanke på att
kvinnan därigenom skall fulltonigare kunna
Kvinnan i tnsen oeh en natt.
Av professor O. E. Lindberg.
Kvinnoproblemet står ju för
närvarande på dagordningen såsom ett av de
förnämsta socialpolitiska spörsmålen.
Det har ryckt fram som aldrig
till-förene. Dess slutgiltiga lösning synes
ju ock vara endast en tidsfråga.
I själva verket gå dess traditioner
längre tillbaka i tiden än man kunde
tro. Det kan anses bottna i den
egendomliga sociala institution hos vissa
folk på kulturens tröskel, som blivit
kallad matriarkat, och enligt vilket
sonen tager namn och arv, ej efter fadren,
utan efter modren. Och redan Plato på
sin tid lyfter kvinnotanken nästan till
en sublim höjd genom att fullständigt
likställa kvinnan med mannen —
intellektuellt taget. De många fall, som
alltifrån urminnes tid upprepat sig av
kvinnans tillfälliga framträdande som
ledarinna av både samhällen, politik
och krigföring samt över huvud taget
hennes ideligen framstickande roll i
göra sin röst hörd i detta arbete av
samverkan, då må för enighetens och för det
samfällda arbetets skull eljest skilda
meningar falla och full delaktighet även i
medborgarrätten givas även de kvinnliga
krafter, på vilkas medverkan i de nationella
uppgifterna vi eljest sätta ett berättigat
och stort värde.”
I detta sammanhang är det också ett
nöje att alltjämt kunna konstatera
Lunds Dagblads rösträtts vänliga
hållning, som före riksdagsdebatten tog sig
uttryck i en ledande artikel, där det
bland annat heter:
”Det skulle vara 1914 års sommarriksdag
värdigt att till det stora beslutet om en
för-svarsreform också lägga ett sådant om
beviljandet av den politiska rösträtt, som
landets kvinnor så länge begärt.” —
”Frågan kan också sägas vara fullt
mogen for ett avgörande, och under alla dessa
omständigheter är det icke någon mening i
att envist hålla emot. Det parti, som gör
detta, gör sig ingalunda förtjänt av någon
tacksamhet från något håll, ej ens från sina
egna. Det drager nämligen över sig själv
svårigheter och motstånd från deras sida,
.som önskat reformen, och som en gång i
besittning av rösträtten icke kunna anses
synnerligen benägna att med den stödja
gamla motståndare.”
Dessa enstaka röster bland de många
som av likgiltighet tegat, eller om de
talat, givit uttryck åt sitt, trots bristen
på verkliga förnuftsskäl, obönhörliga
motstånd, är ägnat att glädja varje
sann rösträttsvän. Äro de månne ett
vittnesbörd om att frågan vinner så
stor terräng bland enskilda
partimedlemmar, att den till slut skall
genomsyra den stora surdegen?
Karlstadstidningen, som ju får anses
såsom ett av den
kvinnorösträttsvän-liga vänsterns förnämsta språkrör i
pressen, värdesätter motståndarnas
uppträdande i följande ord:
”Men om således kvinnornas krav i vår
riksdag nu avvisades ännu mer bestämt än
förut — i demonstrativ motsats till den
beredvillighet att tillmötesgå dem som visats
i de andra skandinaviska landens
representationer — så hade dock högern rakt ingen
anledning att glädjas över sitt verk.
Debatten från dess sida fördes nämligen på
ett sätt, som inte just imponerade. I
Andra kammaren var det bara hr Hallendorff
som med mycken myndighet i later, utan i
mifista mån motsvarande pondus i
argumenten, förde avslagets talan. Men han
framstod dock som ett klart lysande geni
mot den talare som utförde motsvarande
roll i Första kammaren. Det var ingen
annan än hr Boberg, en av partiledningen
varmt omhuldad f. d. ”frisinnad” predikant
på Kalmarbänken. Han serverade från
bladet ett anförande, som började med en på
Skansen föredragen visa till kvinnans lov,
vilken talaren sedan ur egen fatabur
kompletterade med några ”poetiska” ord om
världshändelserna både i smått och
stort, trots hennes undertryckta
ställning i det hela, äro ock lärorika nog.
Kanske, när allt kommer till allt, har
ingenting märkligt hänt i världen utan
sin tysta paroll: ”Var är kvinnan?”
Hon har styrt världen bakom
kulisserna — utan krona och spira. Det
kungliga äpplets regale har hos henne varit
Idunas: hennes intelligens och
skönhet.
Men hon har förvisso icke haft detta
erkänt och garanterat i några
lagkodi-ces eller i samhällsinstitutionerna
över huvud taget. Och de största
tänkare och snillen hava växelvis tagit
huvudet av henne och satt dit det igen.
Jag har nyss citerat Plato i det förra
avseendet. Men vi behöva icke gå
längre fram i tiden än till hans
berömde lärjunge och motståndare
Ari-stoteles, ”naturvetenskapens fader”, för
att få den andra riktningen på det mest
skriande sätt representerad. Det var
han, som, sedan han framställt tingens
”urrötter” såsom kraft och materia,
förklarade kvinnan huvudsakligen
tillkommen ur den senare och nästan
renons på det förnuft, som utgjorde man-
”guldstoftet på hennes fjärilsvingar”,
vidare lämnade statistiska uppgifter om
antalet damer, som under en viss tid passerat
tre av stadens broar utan skydd på sina
hattnålar samt även skildrade en
bakomsittande herres svårighet att se vad han
ville på Kristallsalongen för en
framforbe-fintlig damhatts skull och slutligen
insinuerade något mot namninsamlingen för
kvinnornas opinionsyttring. Ett lägre lagt
anförande än detta pekorale har aldrig hörts
i Första kammaren, och det var inte
underligt att majoritetsherrarne sågo svårt
generade ut under den stund det pågick.”
Arbetarbladet tar, lindrigast talat,
bladet från munnen och uttalar en
ljungande protest mot det sätt på
vilket kvinnornas krav blivit bemött i
Första kammaren. Tidningen finner
det även belysande för
Förstakammar-majoritetens ”höga nivå” att en sådan
vädjan som hr Hasselrots lämnas
obeaktad och mötes av ett tyst ogillande,
under det en sådan pekoralistisk
prestation som hr Carl Bobergs, strykes
under av ett enhälligt parti.
Tidningen tillägger vidare, med anledning av
ett högkonservativt organs uttalande i
frågan:
”Nya Dagligt Allehanda tillkännager
arten av sin politiska anständighetskänsla
genom att med ohöljd förtjusning stryka
under hr Bobergs mening att ”kvinnorna inte
visat sig värdiga rösträtten”. Man kan
annars tycka, att detta tal om bristande
”värdighet” borde för länge sedan vara
utmönstrat ur de allvarliga debatterna.
Ingen betvivlar att det finnes enstaka
kvinnor, vilkas ”värdighet” är lindrigt sagt en
smula omtvistad. Men finns det inte långt
flera män av enahanda kaliber? Vill man
dra upp ett ”värdighets”-streck, duger det
nog inte att gå till väga som hr Boberg
och N. D. A. Att hänföra hela kvinnokönet
till de ovärdigas kategori med stöd av ett
fåtal ”lustiga och talande exempel” är en
så flagrant förolämpning mot den väldiga
skaran av plikttrogna, dugande och
insiktsfulla kvinnor, att man häpnar över att finna
den utan protest framslungad inför en
samling — gentlemän med hr Trygger i
spetsen,”
En omvänd.
Högerns gamla utslitna argument att det
endast är ett fåtal av kvinnorna som
verkligen vilja ha rösträtt, har ytterligare
jävats genom hr Hjalmar Wijks omvändelse,
offentligt proklamerad på ett valmöte i
Göteborg. Fast hr Wijk tidigare varit
motståndare till kvinnornas krav, har lian dock
ansett att motståndet borde uppges så snart
kravet vore mera allmänt bland kvinnorna,
och nu har hr Wijk blivit övertygad om
att detta verkligen är fallet. Den stora
rösträttspetitionen vore nämligen ett det
kraftigaste bevis härför och hr Wijks tanke
är nu, att den kvinnliga rösträtten alltmera
närmar sig sitt förverkligande.
Ej a vore vi där!
nens stolta företräde. Hur en mängd
orientaliska skalder och vissa
Österländska religionsstiftare under
årtusenden yttrat sig särskilt om
kvinnans etiska förnuft, vill jag icke mer
än antyda. Och över hennes
förtrycks-och lidandeshistoria i de mänskliga
hävderna är bäst att breda en slöja för
att icke bliva alltför nervös.
Vilja vi erhålla en utgångspunkt for
vår beundran av det kvinnliga släktet,
så är denna helt enkelt den, att detta
under allt förtryck, all rå behandling,
allt omyndighetstryck, all hjärtlös
opinion icke alldeles ruinerat sin
intelligens och personlighet “ att dessa
heliga krafter kunnat trotsa så många
årtusendens nästan systematiska
arbete på att undergräva eller förkväva
desamma.
Den enda förklaringen härpå synes
vara dels hennes eget rika
intellektuella naturell, som mannen i
verkligheten aldrig rätt rådde på, dels hennes
dagliga bevittnande av hur mannens
själiska egenskaper utvecklades och
gjorde sig gällande, varvid den
urgamla satsen: ”lika kännes av lika” i
tysthet verkade, så att vad han blev i det
Kristina Borg 70 år.
Fru Kristina Borg, den kände
idealisten och föregångsmannen Fredrik
Borgs efterlämnade maka, fyllde den 3
september 70 år, varmt hyllad av alla,
som under hennes vackra och av
fruktbringande arbete fyllda liv kommit
henne nära. Vi hänvisa bland annat
till den hyllningsdikt skalden K. G.
Ossian-Nilsson bringat henne och som
återfinnes på annat ställe i dagens
nummer.
Vid sin makes död blev det Kristina
Borg, som sökte fullfölja hans
livsverk och under en lång följd av år har
hon skött öresundspostens ekonomiska
avdelning, på samma gång som hon
redigerat dess veckobilaga ”Våra Hem”.
Men Kristina Borg har även räckt
till för mycket annat. Varmt
intresserad av kvinnans politiska rösträtt
har hon framför allt ägnat sina krafter
åt denna sak, som hennes make så
varmt kämpade för och under en följd
av år har hon suttit som ordförande i
Hälsingborgs F. K. P. E. Därjämte
har hon nedlagt ett nitiskt arbete för
fredssaken, och i olika grenar av
socialt arbete har hon genom sin aldrig
svikande energi och sin klokhet gjort
sig oumbärlig. De som intressera sig
för upplysning och reformsträvanden
igenkänna i Kristina Borg en av dess
ljusspridare och de skola även med
tacksamhet erinra sig hennes
livsgärning. _
Hennes majestät kvinnan.
Det hände sig en gång när
rösträttskvinnorna voro samlade till möte, att en man
upphävde sin stämma och sade:
— Vad bråka ni om, kvinnor, och varför
anropa ni människor att lyssna till er
visdom. Vet ni inte att kvinnan tyar det
bättre än mannen. Hon har flera privilegier
än han och hon har hållits som en
drottning, ja, som en mäktig drottning. Sitt
därför ned och håll er lugna, ty ni ha
ingenting mer att önska.
Då reste sig en kvinna hastigt upp och
sade:
— Önskar ni inte då att ni blivit född
till kvinna! Jåg besvär er, tala sanning.
Då hängde han med huvudet och
mumlade i sitt skägg:
— Nej.
Kvinnan log och sade:
— Det är knappast möjligt att kvinnan
är den mäktiga drottning som ni nyss
nämnde, och inte heller kan hon ha så stora
privilegier, ty då skulle ni väl ändå vilja
utbyta er olyckliga lott mot en bättre. Nej,
ännu har inte den tid kommit, då vi kunna
tiga.
yttre, det avtryckte sig hos henne i det
inre. Och så togo då både hennes
intelligens och moral i det hela
betydligt mindre skada än man av de
ogynnsamma yttre förhållandena vågat
vänta. Ja, i vissa avseenden har mannen
måst kalla henne ”sin bättre hälft”,
ett hedersnamn som, trots alla de
svagheter, varmed även hennes natur
är bekajad, måste anses välförtjänt.
Vad den begåvade och originelle, men
konservative uppsalaprofessorn,
Sigurd Ribbing, en gång yttrade i en
föreläsning på 1870-talet, nämligen att
”kvinnans förnuft är fullt ut
jämbördigt med mannen, om ock dess
tyngdpunkt är något annorlunda bestämd”,
är nog i den opartiske psykologens
ögon ej för mycket sagt. Och om han
uppmärksamt betraktat historien, skall
han måhända rörande detta förnufts
förtvivlade kamp för sin tillvaro
under årtusendena kunna tillägga, att det
likt de hebreiska kvinnorna i Egypten,
blivit fruktsammare i den mån det
blivit förtryckt.
Ja, fråga är, om icke det kvinnliga
förnuftet är rikare och fylligare än
mannens, om ock ej alldeles så ab-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
