Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fr a Norge.
I medlemsmöte 29 Oktober beshittedes
Kvindestemmer et sforeningen oplöst
Denne var vor aeldste
steinmeretsfor-ening, Den blev stiftet i 1885 efter et
föredrag1 om stemmeret for kvinder,
holdt av Gina Krog1 i den aaret i
for-veien stiftede Norsk
Kvindesaksfor-ening, som ikke hadde vaaget at ta
stemmeretten med i sit
arbeidspro-gram.
Föreningen talte efter dette förste
möte 10 medlemmer; der var ikke
mange kvinder her i Kristiania, som den
gang hadde mot og fremsyn nok til at
gaa med til noet saa radikalt som det
at arbeide for at skaffe kvinder
stemmeret. Administrationen av
föreningen blev indrettet saa enkelt som
mu-lig. Ingen fast kontingent avkrsevedes,
ingen love var skrevne, ingen
egentlig bestyrelse hadde den Iieller. Bare
en formand — Gina Krog — og en
vi-ceformand — Anna Rogstad — som
ledet det liele. Men efteråt föreningen i
1888 hadde holdt sit förste store,
over-ordentlig vellykkede, offentlige
agita-tionsmöte, kom der vind i seilene, og
medlemmer i föreningen. Talere for
kvinders stemmeret blev sendt nt. Man
‘‘delte landet mellem sig” — som det
het — og vore mest fremragende
pio-nierer paa kvindesakens omraade var
uavlatelig i ilden. Saken var at et
hvi-lende grundlovsforslag, som gik ut paa
at gi stemmeret til de kvinder, der
op-fyldte grundlovens
stemmeretsbetingel-ser, skulde frem i Stortinget, og det
gjaldt at samle underskrifter til fordel
for dette. Eesnltatet var, at 4,533
kvinder erkleerte, at de önsket stemmeret.
Et udmerket resultat syntes man
den-gang — i 1890 —! De 10 förste
medlemmer hadde mangedoblet sig nu. Senere
har Kvindestemmeretsforeningen holdt
mange og udmerkede offentlige möter,
og föreningen vokste, og dens indre
organisation ordnedes litt efter litt.
Arbeidet tok fart, og aar efter aar
indsendtes petition paa petition til
Stortinget. Uten resultat i mange aar.
Fra förste stund av gik arbeidet ut
paa altid at kraeve stemmeret for
kvinder paa samme betingelser som msend
til enhver tid hadde den. Dette var
grundloven for föreningen, dens eneste
uskrevne lov. I 1897 foreslog Anna
Kogstad at man herefter skulde gaa
frem ad en mere praktisk linje, idet
hun mente at det muligens vilde
lyk-lces at opnaa stemmeret for ialfald
endel kvinder, om man slog av paa
for-dringerne. (Stemmeretten — baade den
kommunale og den politiske ■— var
imidlertid stadig blit utvidet for
msen-dene.)
Också en konflikt.
Ett utkast av Anna Björkman.
Sven gick och smålog. Smålog åt sig
själv och hela världen. Han undrade,
varför han aldrig förr sett hur friskt
rönnbärens röda lyser mot en höstblå himmel.
Eller varför han aldrig känt, att det är en
njutning att andas en klar höstdags tunna
luft.
Han fann snart gåtans lösning. Annu
kände han värmen av hennes hands
tryckning.
Den tunga dörren slog han upp i vid
sväng. Gamla Kristin, som kom med
torgkorg i handen, fick i förbifarten en
om-klappning, vilken hon renderade med ett
smickrat: ”Jösses, kan man då inte få vara
i fred!”
Trappan togs i två, tre skutt. Han
behövde en lekfull utlösning av allt det unga
kraftöverflödet. Men när hans blick föll
på den blankpolerade namnplåten med
hans fars aktade namn, sjönk
segerstämnin-gen.
En betänksamhetens skugga lägrade sig
över den svärmiska pannan. Nu skulle
det sägas. Ett ögonblick såg han på situa-
Hun fremkom i föreningen med
forslag om at man skulde indgaa til
Stortinget med et andragende om
kommunal stemmeret for kvinder paa de
for-henvaerende stemmeretsbetingelser for
msend. Dette forslag, som en msengde
av medlemmerne fandt var en svikten
av föreningens program og en
krsen-kelse av jevnbyrdighetsprincippet,
ledet til en splittelse, og mange traadte
ut av föreningen og dannet en ny
stem-meretsforening: Landskvindestemme-retsforeningen, der helt haevdet
likhets-kravet. Gina Krog gik ut og av som
formand, og i hendes sted valgtes, Anne
Holsen, der indehadde denne stilling til
sin död ifjor. Mens
Landskvindestem-meretsforeningen blev en
landsorganisation med led paa forskjellige steder,
kom Kvindestemmeretsforeningen til
at staa som en Kristianiaforening, der
desuten tsellet endel enkelte
medlemmer utover landet. Og hver förening
hadde sin raison d’étre og arbeidet hver
for sig henimot det samme maal. Som
bekjendts kunde förste seier paa
stem-merettens omraade, noteres i 1901, da
kvinder fik endel kommunal stemmeret.
Kvindestemmeretsfo reningens taktik
var lykkedes, om det end ikke var dens,
men et privat forslag, fremsat av
doktor Louise Qvam, som gik igjennem.
Men i 1907 indsendte
Kvindestemmerets-foreningen to forslag. Det förste gik
ut paa politisk stemmeret paa samme
vilkaar som msend, det andet,
subsi-disere, paa politisk stemmeret paa de
samme betingelser som kvinderne i
1901 fik den kommunale stemmeret, det
vil si paa en viss censusbetingelse. Det
^idste forslag bragte seiren hjem. Og
efter dette arbeidet
Kvindestemmeretsforeningen naturligen kun for a t faa
fjernet den sidste skranke, og det
op-naadde man altsaa först i 1910, da
al-mindelig kommunal stemmeret
indröm-medes kvinderne, og i 1913 da fuld
politisk stemmeret blev dem tildel.
I 1901 opstillet
Kvindestemmeretsforeningen sin egen liste ved
kommnne-valget i Kristiania. Den omfattet 12
kvinder og 30 msend. Föreningen og
kvinderne bar selv alle utgifter ved
agitationen og det oprettede
oplys-ningskontor, og resultatet blev, at
Anna Halsen og Ragna Nielsen
indvalg-tes i bystyret, mens to andre kvinder
blev suppleanter. Ikke saa heldig var
föreningen i 1904, da den ogsaa hadde
sin egen upolitiske valgliste, og man
bare opnaadde at faa valgt en
reprse-sentant, og det en mandlig, mens
Ragna Nielsen bare rak frem til at bli
suppleant.
Kvindestemmetsforeningens
vicefor-mand gjennem alle aarene, og siden
juni til igaar dens formand, Anna Rog-
tionen såsom fadern med all säkerhet skulle
uppfatta den. Och det Ögonblicket var nog
för att göra handens grepp kring vredet
mycket lent. Och dörren öppnades utan
något som helst onödigt buller. När han
ögnade den gamla välkända
tamburinteriören med paraplystället och galoschhyllans
symmetriska fasad och alla knapparna, på
vilka de olika ytterplaggen ordnats efter en
systematik, som tillämpats från hans
barndom, föll humöret under nollpunkten. Men
när han famlat sig in i faderns rum och
hamnat bredvid stora skrivbordet, kände
han kväljningar i strupen och mindes
ovillkorligen sista gången han fått underbetyg
i skolan, och det gällde att för en mycket
oförstående åhörare förnuftigt bevisa, att
matematiklärarens fordringar voro
orimliga.
Han klämde till med ett: ”Vackert väder
i dag!” som nödfallsinledning.
Ben raka, stela gestalten i skrivstolen
ja-kade tyst, något förvånad över att sonen
bröt arbetstimmarnas helgd av en så pass
obetydlig anledning. Handen stannade
emellertid pennans gång över papperet i
avvaktan på konversationens, vidare
utveckling.
Den unge svettades fram: ”Har du sett
hur grant rönnbären glöder mot himlens
djupblå?
Vi kvinnor.
Från styrelsen för den internationella
gruppen av Berlins Lyceumklubb ha vi
mottagit följande intressanta skildring av
de tyska kvinnornas hjälparbete:
”Det är sant, att de där framme vid
fronten stå Öga mot öga med faran och döden
–-men det är kanske ännu värre att, som
vi, vara dömda till overksam väntan; jag
har aldrig trott, att väntan kunde vara så
svår att uthärda.”
Denna känsla, som så ofta uttalas i brev
från de ännu inom landet varande
officerarna, trycker fullt ut lika mycket kvinnorna.
Vi kvinnor vänta med ängslan och
spänning på underrättelserna från
krigsskådeplatsen i hopp om att varje dag betyder ett
steg närmare den efterlängtade freden. Vi
vänta med ännu större ängslan, dag efter
dag, timme efter timme på de
knapphändiga, så oändligt betydelsefulla
blyertsskriv-na fältpostbreven, vilkas ankomst eller
uteblivande avgör mödrars, hustrurs och
trolo-vades hela levnadslycka. Vi vänta utan
klagan och bära den tunga bördan av vår
vanmakt gent emot de uppskakande
händelser, som drabbat hela kulturvärlden.
Några få endast är det förunnat att
medverka genom att lindra det outsägliga
lidandet därute vid slagfälten.
Man hör om den undérbara tapperheten
och offervilligheten hos sjuksköterskorna
vid fronten; många ha från fältlasaretten
råkat i fientlig fångenskap; obekymrade om
det dödande kulregnet ha de arbetat tills de
sjunkit ned. En tysk sjuksköterska, syster
Elfriede Scherhaus, har utverkat tillåtelse
att medfölja ett ostpreussiskt
infanteriregemente till fronten och dela alla strapatser
för att omedelbart på slagfältet kunna
assistera läkarna.
Så välorganiserad är den tyska
sjuksköterskekåren, som tillhör sjuksköterskornas
internationella världsförbund, att den, utom
till sina egna talrika lasarett, kunde sända
ytterligare hundra sköterskor med full
utbildning och mångårig erfarenhet till
Österrike.
Einga tycks, vid sidan af
sjuksköterskornas hjältedåd, det, som för andra kvinnor
stad, er den eneste kvinde, der har
sit-tet i Norges storting.
Av de 10 kvinder, som for 29 aar
siden stiftet
Kvindestemmeretsforeningen og var dens kjernetropper, er flere
gaat bort. Den som i de senere aar
tok saa mange av de kraftigste tak i
arbeidet for kvinders stemmeret, Anna
Holsen, oplevet desvserre ikke at se
frugten av sit arbeide helt moden. Hun
vandret bort 8 dage för det altsammen
var fuldbragt.
Kristiania 30:de Oktober 1914.
Fr. MÖrck.
Det glimtade till i åhörarens allvarliga
grå ögon.
”Han är skald”, tänkte den gamle med
verklighetsmänniskans gränslösa förakt för
allt utom den egna erfarenheten. ”Han
skriver vers om nätterna. Jag har länge
anat det av hans ögons svärmiska uttryck.
Den unges blick fick ett barnsligt,
hjälplöst skimmer.
”Ilar far hört, att konsul Brey inställt
sina betalningar^” räddade han sig in på
neutralt område.
”Han har redan dragit växlar på sitt
fadersarv, den dumme pojken”, formades i
den äldres hjärna, och de fasta dragen
ordnade sig i ämbetsmannavecken, under det
huvudet klart och kallt sökte göra en
kalkyl över de eventuella utgifterna.
Utom sig lät den unge äntligen minan
springa.
”Jag har förlovat mig, far”, kom det
alldeles oförberett.
Där gick en skälvning Över ansiktet
framför honom. Det värsta hade således
inträffat. Det väntade. Det länge hotande.
Nu kom en främmande och tog från honom
det sista. En förnimmelse av trötthet och
ensamhet lägrade sig i den gamla själen,
vars alla Ömma känslor ägnats sonen efter
modems bortgång. Känslor, som han
aldrig kunnat visa. Och just därför skulle
återstår att göra, och dock utgöra de
samlade resultaten ett imponerande helt.
Den organiserade kvinnorörelsen, den
borgerliga och den socialdemokratiska
gemensamt, har redan från början omspunnit
Tyskland med ett nät av praktisk
hjälpverksamhet, med åsidosättande av alla
andra mål. Genom de a\ kvinnorna inrättade
mathallarna, folkköken och
middagsserve-ringarna bör kostfrågan för hela krigstiden
vara tillfredsställande löst; endast få
livsmedel ha hittills visat någon prisstegring.
Nyinrättade matlagningskurser ge
arbetarkvinnorna tillfälle att använda den
ovanliga fritiden till förbättrande av sin
husliga kunskap, i det de lära sig beredning
av billig, närande kost. Arbetslösheten,
som just nu är ett så svårlöst problem i alla
land, börjar redan bli mindre kännbar. Den
omfångsrika arbetsförmedlingen visar på
en förbättring på arbetsmarknaden,
köplusten stiger och härens vinterutrustning
sysselsätter otaliga kvinnohänder med sy- och
stickarbete. Kommunerna ha inrättat
ar-betslöshetsbyråer, till vilka magistraten för
det mesta anlitat filialerna av ”Der
natio-nale Frauendienst”.
Talrika barnavårdsforeningar och
krigs-barnkrubbor göra allt för att skydda
barnen, vilka, med undantag av dem från de
olyckliga gränsprovinserna, som varit
utsatta för fientlig invasion, väl torde kunna
förskonas från krigets lidande. Likaledes
hoppas man att kunna verksamt bekämpa
nöden bland mödrarna, att lindra den
tragiska lotten av de otali ga kvinnor, som
bringa nya liv till mognad medan mannen
kämpar på slagfältet. Medlemmarna av
”Deutsche Gelellschaft fur Mutter- und
Kin-derrecht” arbeta i de upplysningskontor för
mödrar före och efter förlossningen, som
upprättats av ”Der nationale Frauendienst”
i Berlin och förstäder; husvårdsföreningen
har fördubblat sina ansträngningar,
barnhemmen äro fulla, trots betydande
utvidgningar, spädbarnskommittéerna äro
outtröttliga i sin verksamhet. Genom s. k.
krigsförmyndarskap ålägga sig många
förmögna en frivillig extrabeskattning i det de
Övertaga underhållskostnaderna för under
krigstiden födda barn. Skaror av
hjälpvil-liga kappas om att utom den nödvändiga
vården för de sårade bringa solsken in i
sjukrummen genom besök, blommor, böcker,
musik etc.
Påfallande är den ordning, noggrannhet
och systematiska reda, vid sidan av
medkänsla, gemensam för alla kvinnor i
världen, som kännetecknar det av tusentals små
byggnadsstenar sammansatta krigsarbete,
som de tyska kvinnorna nu fullgöra.
Medan tusentals kvinnor hjältemodigt
bära de bittraste förluster, medan tanke och
känsla natt och dag äro hos de kära därute,
vilkas uppoffrande mod möjliggör det
framtida, lugna livet i hemmet, bliva utan stora
ord vardagens många plikter uppfyllda.
han i bästa fall hädanefter bli föremål för
en aktningsfull uppmärksamhet, som plikt
och pietet dikterat.
Skrivarhanden vilade dock lika orörligt
monumental på papperet. Nu gällde det
närmast att rekognoscera terrängen.
”Jag lyckönskar dig”, det lät tvunget.
”Kanske du låter mig veta din
tillkommandes namn.”
”Inga Franck.”
”Det var ju en lustig tillfällighet.
Alldeles samma namn som den galna
”suffra-getten.” Det sista var faderns stående
benämning på alla kvinnor, som ”lånade” sig
åt något slags tjänst i det offentliga. Han
pekade åt morgontidningen, i vars spalter
ett av ”den galnas” föredrag refererades.
Sven var blott en människa. Hans själ
skuggades ett Ögonblick av associationer
om Petri svåra stund, då aposteln
förnekade sin mästare. Ett enda ögonblick. Men
så sade han: ”Det är hon.”
Han förnam hur ett öppet ord lättar allt.
Feghet och beklämning skingras likt
dimmor. Och åter kände han växa inom sig
samma jublande kraft, samma segervisshet,
samma ungdomliga längtan efter att få
kämpa för den älskade. En längtan, som
han snart skulle få tillfredsställa.
En kort stund såg det ut, som skulle den
fördämning brista, som år av behärskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
