Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 10
RÖSTRÄTT FÖR KVISTSOR
3
Fredrika Bremer.
Nyårsnatten 1915-1916.
I natt, när klockorna ringa ut det
gamla, kvalfyllda året och ringa in det nya
med drömmen om en ljusnande
mor-gonrodnad över världen, då skola de
svenska kvinnor, som lyssna till
klockorna, höra en medklingande överton.
Det är Fredrika Bremers stämma som
talar till oss, hon, vilkens ande flydde
från jorden nyårsnatten för femtio år
sedan.
För oss klappade hennes hjärta
varmast. Vår välfärd gällde hennes mest
brinnande böner; för vår befrielse till
högre utveckling och till samma
människorätt som mannen kämpade hon
Och led under ett långt liv.
Vi, som lyssna, vi skola höra henne
ivrigt fråga, hur vi förvaltat det
dyrbara arv hon efterlämnade åt oss. Och
hon vill genast veta, om vi nu äro
jämnställda med mannen, och om vi ha
blivit de frigjorda och allmängoda
varelser, som hon hoppades så mycket av
för samhällets förbättring och
människornas lycka. Och till sist frågar hon
med en skälvning i stämman, vad vi
ha gjort för det kära tankebarn, hon
utsände för sextio år sedan — tanken
på ett världsfredsförbund.
Med blygsel måste vi bekänna, att vi
inte ha tagit vara på hennes dyrt
förvärvade efterlåtenskap så samvetsgrant,
som vi borde ha gjort. Ännu ha vi en
lång väg kvar till jämnställdhet med
mannen. Vi ha inte varit tillräckligt
brinnande i vår längtan efter rätten att
kunna tjäna vårt folk, och därigenom
hela mänskligheten, med det innersta i
vår natur, det egenartade i oss, det som
ännu alltjämt kan utöva sitt inflytande
endast på ett starkt begränsat område.
Och vi ha inte varit nog modiga och
nog kraftiga i vår fordran på samma
rätt som mannen att fylla
medborgerliga plikter. Vi ha inte burit vårt
huvud nog högt. Vi ha inte varit fria
från en feg fruktan för hån och åtlöje.
Vi ha ryggat tillbaka, när det brutala
motståndet varit starkt, i stället för
att dristigt gå fram och möta
motståndaren öga mot öga.
Gång på gång ha vi låtit stämpla oss
med slavmärket utan att resa oss i
ljungande protest. Indignationen har
inte varit nog helig, nog flammande i
oss. Vi ha inte reagerat nog effektivt
mot de oförrätter, som titt och ofta
begåtts mot kvinnor, icke minst mot
dem, som lida utan möjlighet till
självhjälp. Vi ha låtit slapphet och tröghet
hindra våra steg. Vår maklighet och
vår egoism ha slutit våra ögonlock och
förstummat vår tunga, när vi skulle ha
sett med vidöppna ögon och upphävt
ett unisont skri av harm.
Och vi ha sorglöst och egennyttigt
låtit ett par hundratal trogna
vin-gårdsarbeterskor ibland oss bära
dagens tunga och hetta på törnströdd
mark, utan att knappast räcka dem en
hjälpande hand eller giva dem medel
att göra bördan lättare. Och vi ha
inte heller varit medlidsamma nog att
hugna dem med uppmuntrande ord,
som kunde ha verkat som en
styrkedryck.
Och vi ha försyndat oss mot den i
förtid födda fredstanken, som borde ha
fått mer huld och skydd hos oss. Vi
ha försummat att i tid idogt och
oavlåtligt arbeta för fredens sak. Vi ha
inte vågat tro på det godas makt att
segra över det onda och hatfulla i
världen.
Men, när vi ödmjukt erkänt allt
detta för henne, som själv utan tvivel och
tvekan, utan rast eller ro villigt offrade
allt både av sin andliga och sin
världsliga egendom i kvinnofrigörelsens och
hela mänsklighetens tjänst, då ser hon
på oss med en oändligt kärleksfull och
förlåtande, men vemodig blick och ber
oss tala om vad de få hundratalen, de
nitiska vingårdsarbeterskorna ha gjort.
Och vi berätta hur ett förbund med
Fredrika Bremers namn blev stiftat till
hjälp och stöd för alla Sveriges
kvinnor, och vi beskriva för henne, hur ett
antal kvinnor med apostlasinne ha
predikat i landet och lyckats föra fram
sina systrar till den kommunala
valurnan. Och vi förtälja om hur de med
ömma händer ha planterat en hel
ungskog av friska träd i alla delar av
"Guds dårar."
Det är visst professor T. Segerstedt,
som funnit ordet och givit det som ett
beundrans och kärlekens smeknamn till
de män och kvinnor, som med
fredsskeppet kommit över de vida vattnen
för att predika julens evangelium i den
hatets och eländets ödemark, som
kriget dag för dag skapar.
Guds dårar äro de, ty de tro på
sanningen mitt bland lögnens verk, ty de
tala hjärtats språk mitt i
dödsmaskinernas helvetiska vrålande, ty de
hoppas på framtiden mitt i en värld, som
brakar samman i eld och svavel
liksom en gång en annan tids Sodom och
Gomorra. Guds dårar äro de, ty de se
och de lära andra se, att de som vräkt
världen in i denna namnlösa fasa, icke
få bära straffet för detta brott, för
vilket inga jordiska straffsatser finnas,
men att de, som icke ha del i brottet,
få lida följderna av det: alla dessa,
som föras till döden utan skuld i
slaktan a et, alla kvinnor och barn, vilkas
liv skövlats, alla, som stympats till
kropp och själ. Guds dårar äro de, ty
de skåda bakom denna förlåt av
flammande eld och giftmoln en ny värld,
där deras dårskap är vishet, och där
den klokskap, som nu regerar Europa,
är högsta dårskap.
De äro amerikanare och alltså
praktiskt folk. Se de flammande eld och
giftmoln mellan sig och det förlorade
landet, så slå de inte varandra sönder
och samman i hopp att detta skall
hjälpa dem in dit, utan de fråga sig, hur
de skola kunna få bukt med eld och
giftmoln. Och när de fått klart för sig,
att man med enade krafter skall kämpa
mot elementen och icke mot varandra,
då ta de upp den kampen, och förr eller
senare få de all världen med, och då är
mänskligheten räddad ur barbariets
öken in i humanitetens Kanaan.
Och en gång i framtiden — vad skall
då sägas om dessa män och kvinnor
och om deras fredsskepp!
"Det var en gång", skola mödrarna
berätta för sina barn, "på den tiden, då
människorna stredo med varandra för
att kuva och bestjäla varandra alldeles
som djuren, men med mycket bättre
vapen, som en rik man i Amerika fick den
tanken att inbjuda män och kvinnor,
som ville, att det skulle vara frid på
jorden, till att med honom företaga en
pilgrimsfärd för fred. Han rustade ut
ett skepp, och på detta gingo alla dessa
fredsmissionärer ombord, och mitt i
vinterstormar, bland ismassor, som
drevo ned från polen, och bland minor,
som människorna strött runt om på
havet för att fördärva varandras fartyg,
foro de över från Amerika till Europa.
Skeppet bar namnet Oscar II — det var
efter en konung i Sverige, som också
regerade i Norge, men som älskade sina
folk så högt, att han hellre avstod en
kungakrona, än han kastade de tvenne
folken mot varandra i brodermord.
Den rike mannen hette Henry Ford.
Det var det underliga med honom, att
guldet icke gjorde hans hjärta hårt och
själviskt och icke uttorkade hans
hjärna, så att den ej kunde tänka på annat
än guld och guldförvärv, som det
vanligen brukade gå i den barbariska
tidsåldern. Mr Ford hade tvärtom en
broders hjärta för sin nästa, och han var
så klok, att han genomskådade de för-
Pioneers, o pioneers!
Den första veckan i november fick
den stora allmänheten i Amerika
uppleva kvinnorösträttens
återuppståndel-se efter det nederlag, som trots allt
dock förskaffat kvinnorna över 1
million röster i tre av Nordamerikas
förenta stater. Redan i förra numret av
Rösträtt för Kvinnor meddelade vi
våra läsare att ett massmöte anordnades
i New York dagen efter valen, och om
detta möte föreligger nu närmare
underrättelser. Den konservativa
tidningen New York Times betecknar det
som det största rösträttsmöte, vilket
någonsin ägt rum, och entusiasmen och
offervilligheten togo sig storartade
uttryck. Den summa, som på detta enda
möte inhöstades för fortsatt agitation,
uppgick till 100,000 dollars. Med sådana
resurser går det att driva en
systematiskt organiserad rösträttsrörelse.
Miss Garret Hay satt som ordförande
vid mötet och hennes hälsningstal
avbröts oupphörligt av hurrarop och
ovationer. Nästa talare var mrs Chapman
Catt, som lämnade några fakta om den
antirösträttslitteratur, som cirkulerat
under kampanjen. I stort sett ansåg
mrs Catt att den gått ut på att bibringa
allmänheten vilseledande och
förvirrade begrepp om förbudsrörelsen. Bland
vårt land, kring vilka kvinnor i
mångfaldiga tusental samlas och sluta ring
till ökad självuppfostran och till större
självkänsla och självtillit, på samma
gång som till allmänt
människovänliga värv och verk.
Då ler Fredrika Bremer ett ljust
leende och nickar gillande och talar till
oss ord, som ingiva oss hopp och tro
och kärlek till vårt arbéte för de höga
mål, dit hon har visat oss vägen.
Vi känna, hur hennes stämma gör
vår vilja starkare och vårt hjärta
varmare. Och vi göra oss redo till
kraftigare handling, när vi uppfångat
hennes sista ord, innan klockorna tystnat:
— "Det ropar efter kvinnan i mannens
järnhårda, råa och osköna värld.
Kvinnor, kvinnor, skynden till hans hjälp."
Ann Margret Holmgren,
född Tersmeden.
vrängningar och förvridningar av
sanningen, som människorna hade
spekulerat ut för att inbilla varandra, att det
var mycket ädelt och hjältemodigt
och välsignelsebringande att alltibland
ställa till ett människoslaktande, som
de kallade krig. Ja, det fanns t. o. m.
kvinnor, som man lyckats inbilla, att
deras högsta uppgift var att föda
söner, som kunde offras åt kriget.
De som lärt sig förstå sin tids
barbari, sågo som ett viktigt medel att
lyfta mänskligheten därur, att utesluta
ur hem, skola och litteratur allt
förhärligande av kriget, men de funno, att
deras kultur till så stor del utgjordes
av utveckling av våld, att när allt
därom ströks ur läroböckerna, blevo dessa
mycket tunna och magra. Även det, som
stod om fredens och rättens gärningar,
måste omarbetas, ty de behandlades
icke tillräckligt med kärlek och
vördnad, och den som icke ville hylla
våldsprinciper, kallades svag och även
kvinnlig, vilket på den tiden betydde
något föraktligt och nedsättande. Att
göra en maskin, som i ett nu kunde
döda massor av människor, ansågs då
som något mycket berömligt, och
folken skröto med hur de mejat ned sina
"fiender". Men att göra maskiner, som
gjorde det möjligt att skaffa bröd åt
alla människor, så de icke skulle
behöva slåss om bitarna, det log man åt,
och dem som sökte medel att
undanskaffa krigets orsaker för att därmed
undanskaffa kriget, kallade man Guds
dårar.
Så kan du förstå, vad världen är
förändrad sen den tiden, då mr Ford drog
ut på sin pilgrimsfärd för att söka
övertyga alla kloka människor om, att
prästerskapet hade bryschyrer
utdelats, vilka stämplade
rösträttskvinnorna som motståndare till
förbudsrörelsen, medan däremot vinhandlare och
krogvärdar begåvades med broschyrer,
som utpekade kvinnorösträtten såsom
liktydig med lokalt veto.
Mrs Catt talade vidare om männens
förening mot kvinnans politiska
rösträtt, en förening av äldre, respektabla
och trångsinta herrar, som medvetet
eller omedvetet tjänade spritintressena,
som med ängslan sågo förbudsrörelsen
vinna insteg i landet och den kvinnliga
rösträtten som dess medhjälpare.
"Kanske är det lyckligast för oss
att vi blevo besegrade", fortsatte mrs
Catt. "Kanhända har en gudomlig
världsordning utarbetat en mycket
större plan än våra trånga hjärnor
kunnat acceptera. Kanske ledo vi
nederlag denna gång, på det att vi bättre
skulle lära känna orsakerna till det
onda, som hotar att ödelägga detta
land. Hade vi denna gång erövrat
vår rösträtt, skulle vi kanske kastat
oss in i politiken i blindo och tjänat
som dörrmattor åt de politiska partier,
vilkas avsikter vi inte förstodo, och det
skulle måhända tagit oss åratal att
vinna de kunskaper, som arbetet under
ännu ett års kampanj skall skänka oss.
Kanske höllos vi nu tillbaka för att
segern om ett år eller två skulle bli så
mycket mera glänsande. — Ett
varnande ord innan jag slutar. Jag har hört
många unga kvinnor säga: "Jag
kommer aldrig mer att förnedra mig till
att tala i gathörnen." Men det är en
sak, som måste ske. Mannen ute på
gatan är härskare i staten. Ni äro hans
undersåtar. Har ni inte hans stöd, kan
ni inte vädja till de lagar, som han
varit med om att skapa. Men om ni inte
finner gensvar hos denne man, och de
män han representerar inte snart
bevilja våra fordringar, då kasta vi oss
själva in i politiken och välja de män,
på vilka vi kunna lita."
Mrs Chapman Catts präktiga
anförande hälsades med entusiasm, och
mötet antog enhälligt och stående en
resolution, vari uttrycktes alla
närvarandes vilja att sluta upp kring
rösträttsrörelsen och föra den fram till seger.
folken måste börja skriva åt sig en ny
historia. Historia är berättelsen om det
som skett. Ingen skola och intet hem
kan undervisa om något, förrän det
funnits i verkligheten. Att
krigshistorien var så rik i den barbariska
tidsåldern berodde på att folken av all
makt sökte frambringa krigshjältar.
En rik fredshistoria kunde man inte
få utan att fredshjältar skapade en
sådan historia. Och det är just dessa, som
på sin tid kallades Guds dårar, och som
vi nu kalla för Guds hjältar, som
började skapa fredskulturens historia.
Men just därför, att vi härstamma
från varelser, som brukade våld och
orättfärdighet, och som satte en heder i
att skada och dräpa varandra, är det
nyttigt för ogs att läsa om den tid, vi
kalla vår historias gryning,
övergången mellan den barbariska tidsåldern
och vår tid. Ännu finns det enskilda
människor, som bära på farliga
släktarv av dessa generationer, och de
måste behandlas på ett särskilt sätt, men
framför allt måste de hindras att
utveckla dessa släktarv hos sig och
andra."
Men det ligger i sakens natur, att
dårskap och vishet byta plats med
varandra, så att det som i våldets värld
är dårskap, i rättfärdighetens värld är
visdom och tvärtom, det, som i
rättfärdighetens värld är den ofrånkomliga
sanningen och det hänförande
hjältemodet, kan icke tilltala våldskulturens
märkesmän. Det förnuftiga tänkandets
lagar — så löjliga, så sköra och
bräckliga för oförnuftet — äro det starkaste
och mest oövervinneliga i världen för
förnuftet.
Jenny Richter Veländer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
