Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 14-15
Till halvsekelminnet
FREDRIKA BREMEES BREV.
Samlade och utgivna av Klara
Johanson och Ellen Kleman. Del. 11821—
1838. Norstedt & Söners förlag. 566
sid. Pris 12 kr.
I livsgärningen, när den förtjänar att
så kallas, får personligheten sitt
uttryck. För att rätt förstå vad
livsgärningen var, måste man åter gå
tillbaka till personligheten, personlighetens
drivkrafter och livserfarenheter. Och
vad kan låta en med en sådan
förnimmelse av samtidighet och verklig
närvaro bevittna en människas
livserfarenheter, söm hennes brev och
dagböcker i deras äkta och ursprungliga
form? Ju mer personligheten och
verket en gång hörde samman, ju mer
behöva de också ses samman för att rätt
förstås och skattas.
I den stort anlagda upplaga av
Fredrika Bremers brev, vars första
omfångsrika volym utkommit nu till
halvsekelminnet av hennes död, möter hon
själv omedelbart läsaren, i själsbikter
röjande väsendets totalriktning eller
stundens stämning, lugnt reflekterande
eller explosivt frambrytande, men
också i olika grader och arter av mera
avlägsna förhållanden till människor.
Här finns allt autentiskt brevmaterial
ända från åren 1821—1838, som
utgivarna lyckats samla till ett hyggligt
fa-miljekonventionellt brev (från tidigare
ungdomen), där den till adressaten
oupphörligt upprepade mamselltiteln
är det mest påfallande, och ett för oss
nutida väl söndagsskolemoraliserande
brev till en liten flickunge. Syftet är
största möjliga fullständighet. Dess
uppnående är i någon mån inkräktat
därav, att nuvarande innehavare av
breven till Böklin från publicering
undandragit några, dock helt få, brev och
delar av brev. De förut tryckta brev
åter, vilkas original förstörts eller
förkommit, ha av utgivarna återgivits i
den form vari de tidigare publicerats,
men med annan stil än de direkt efter
originalen återgivna. På 1860-talet
hade man andra begrepp om anspråken
på brevupplagor än nu.
Intresset för gamla brev och
memoarer har framkallat en mängd
dilettant-publikationer av sådana. Med dylika
har den utkomna upplagan av
Fredrika Bremers brev intet gemensamt. Den
är fullt vetenskapligt redigerad.
Noterna, ej insprängda i texten utan
samlade i slutet, innefatta i sig en
mycket väsentlig del av brevbokens värde.
Utöver omedelbart behövliga och
önskvärda faktiska upplysningar och
på-pekningar ge dessa noter alltsomoftast
också anekdotiska tidsbilder och
karaktärsporträtt till belysning av
brevtextens innehåll. Snart sagt hela
omfånget av den tidens tyska och
svenska memoarlitteratur har utnyttjats
som stoff härför. Formen är den
kondenserade, konstnärligt uttrycksfulla
och livslevande, uppfattningen den
spjuveraktigt glittrande och dock så
allvarsdjupa, käckt respektlösa och
dock för verkliga värden så varsamt
vördnadsfulla, som omisskännligt
tillhör Klara Johanson, hon må skriva
med eller utan märke.
Icke att förglömma bland det
material som begagnats för noterna äro en
del förut okända anteckningar av
Fredrika Bremer, som undgått
förstörelse, ett verkligt fynd.
Den som förut uppmärksamt
studerat Fredrika Bremers person finner
icke i den nya boken några
uppseendeväckande nyheter, men väl supplement
till och bekräftelse på vad man förut
vet. Så t. ex. med avseende på
Hertha-romanens betydelse som psykologiskt
dokument. Besynnerligt nog har man,
hur omöjligt det än var att förbise
analogien mellan Fredrika Bremer
som ung och Hertha Falk, likväl för
mycket sett den som programbok, för
litet psykologiskt, för litet i intimt
samband med Fredrikas egnaste
erfarenhet. Rättvisligen måste medges att
hon själv öppnat vägen för detta
betraktelsesätt genom de bifogade
noterna.
Hertha skrevs nära två årtionden
efter den tidpunkt, då denna brevvolym
slutar, och denna senare har ingen som
helst direkt upplysning att ge om
Fredrikas ungdomslidandes historia.
Men genom återblickar och
sammanfattningar av henne själv rörande den
tiden får man bekräftelse på vad man
förut kunnat sluta sig till om dess
innebörd. Saknaden av "frihet och
framtid" var det egentliga innehållet,
hemmets åskatmosfär på grund av faderns
lynne den försvårande och
förbittrande, plågostegrande beledsagande om-
ständigheten. Brukspatron Bremer
kunde ha varit god som guld.
Icke hade den unga Fredrika därför
funnit sig lycklig i den förlängda
små-flickstillvaro, det passiva kollektivliv,
som var en ung kvinnas normala för
den tidens och ännu långt senare tiders
uppfattning! Om Fredrika Bremers
inlägg för sina systrars frigörelse betytt
mycket, som det otvivelaktigt har, så
har eftervärlden snarast anledning att
vara tacksam för att hennes far var
en familjedespot. Det är de godhjartade
slavägarna som förlänga slaveriet,
sade man på slavfrågans tid i Amerika.
Med all reservation för stora olikheter
kan något liknande sägas om
familjefäder och vuxna döttrar — och fast i
ojämförligt ringare grad även söner —
under den patriarkaliska
familjerégi-mens dagar.
På två betydelsefulla punkter i sitt
liv har Fredrika Bremer rönt
epokgörande inflytande av anglosaxiska
kvinnor: då hon mötte Frances Lewin och
då hon besökte Amerikas Förenta
stater.
Den unga engelska, vars bekantskap
våren 1831 efter Fredrikas eget uttryck
bildade en epok i hennes intellektuella
liv, Henrik Grotes syster,
personifierade redan något av det, som Fredrika
med dov saknad sträckt sig efter:
personligt självbestånd och ett av intet
konventionellt maktspråk hejdat
spanande inblickande i det intellektuellas
värld. Den utilitaristiska filosofiens
älskvärda adept icke blott förmedlade
dess tankar till Fredrika — de
undanträngdes för övrigt snart av andra,
mäktigare verkande — med sin
personliga charm och täcka
arvtagerskesäker-het i förhållande till den intellektuella
kultur, från vilken Fredrika trott sig,
som kvinna utestängd, gav hon impuls
till hel revision av Fredrikas dittills
ortodoxa, om ock knotande
kvinnlighetsuppfattning.
Så kom icke långt därefter
bekantskapen med Böklin. Den förut liksom
oförhappandes vunna litterära
framgången fick belysning och
framtidsinnebörd, som mötet med dessa båda,
Frances Lewin först, sedan Böklin,
bragte Fredrika. Psykologiskt på
gränsen blott till dessa epoker, kronologiskt
en tid framåt åtföljande och
omslutande dem står Fredrikas korrespondens
med den gamle baron Leuhusen. I
förhållande till honom kommer den hjär-
tegoda Fredrika nära nog att framstå
som en smula hänsynslös. Som änkling
efter den avhållna vän till vilken
Fredrika sommaren 1826 utgöt sin vänskap
i veritabel bachfischstil, påkallade
baron Leuhusen Fredrikas innerliga
deltagande, och hon ägnade sig åt värvet
att trösta honom med en intensitet, som
inte bara vittnar om hennes
medlid-samma hjärta utan också om ett
oroligt, målsaknande behov av livsfyllnad.
När denna livsfyllnad kom med
framtidsperspektiv och med därpå inriktat
intellektuellt arbete, då måste
vänskapen för Leuhusen och breven till
honom maka åt sig, det var omöjligt
annat, alldeles frånsett hans ytterligare
önskningar. Men hur hade hon icke
förut hängett sig åt denna vänskap,
som i hennes brev inte har något för
den stora åldersskillnaden typiskt utom
själva de livliga vänskapsyttringarnas
obundenhet av återhållande konvenans.
År det som ett försoningsoffer åt
Leuhusen, åt "ett upprört och blödande
hjärta" (Leuhusens uttryck i ett av
citat att döma manligt värdigt, på intet
sätt anklagande, tvärtom endast
tacksamt brev till Fredrika), som hon i sitt
författarskap framställer förbindelsen
mellan en gammal man och en ung
flicka i en ideell dager, som Mortensen
klandrande sägeri
Korrespondensen med Böklin, förut
ganska rikhaltigt känd genom den
Ad-lersparre-Leijonhufvudska biografien,
ger här tillfälle att fullständigt följa
Fredrikas studier — och därav väckta
tankar — så mycket mer som det
lyckats utgivarna att identifiera även icke
i korrespondensen namngivna böcker.
Varken den extatiska vänskapen med
Hedda Wrangel eller den sunda och
hälsobringande med Stina
Sommer-hielm avspeglar sig genom brev till
dessa personer själva, mei| i breven till
Böklin är avspeglingen nästan lika
direkt av dessa vänskapsförbindelser
liksom av andra: bekantskapen och
vänskapen med Geijer däribland.
Det finns nog av psykologiska gåtor
hos Fredrika Bremer att fundera över
också efter publicerandet av denna bok
med dess förstklassiga källmaterial,
förstklassigt kommenterat av en penna,
som ännu aldrig använt en språklig
eller intellektuell kliché utan
nyformar både ord och begrepp.
Hilma Borelius.
Ur bokmarknaden.
ELIN WÄGNER: Camillas äktenskap.
Albert Bonniers förlag. 173 sid.
Pris 3 kr.
Camillas äktenskap är en verkligt
rolig och underhållande bok. Utan
att vara så brett eller djupt lagd, som
exempelvis Helga Wisbeck rymmer
den många av de egenskaper, som
gjort Elin Wägner känd och avhållen
som författarinna: en kvick och skarp
iakttagelse, förmågan att i några få,
karaktäristiska uttryck framställa en
individ eller en händelse så att de stå
levande inför oss och en välsignad
humor. Men där finns också något annat,
som för kvinnosakskvinnorna alltid
kommer att framstå som kärnan i Elin
Wägners böcker och som röjes såväl
i hennes skildring av den lilla modiga,
älskande och uppoffrande Camilla som
i skildringarna av de många andra
kvinnogestalter, vilka i framtiden
skola förknippa Elin Wägners namn med
kvinnorörelsens historia, och det är
den solidaritet med könet, den
medkänsla för och tro på kvinnorna, som
likt en ljusstråle genombryter den
allra gråaste vardaglighet. Ty det är
ganska grått i grått, den lilla
Camillas vardagsliv, fyllt av omsorgen att
tillfredsställa den manlige egoist, som
bland alla världens bankkassörer just
var utsedd att bringa henne livets
ljuvaste sötma och bittraste salt Hon
blir nog besviken många gånger, det
manliga idealet är bristfälligt i
sömmarna, men hon är en liten energisk
kvinna, och hon ger inte tappt inför
livets vedervärdigheter. Hon har fått
sig en börda pålagd, men hon har
också "snickrat sig ett ok att bära den
i för att inte svikta under den". Och
hon går aldrig så helt upp i
vardagens detaljer, att hon tappar blicken
för de stora linjerna. De
världsska-kande händelserna bilda inte bara
tomma kulisser kring hennes personliga
liv, utan genomsyra det och avsätta
sin bittra drägg i hennes själsliv.
Mot allt som möter henne av yttre
motgångar, av trycket från krigets
tragedi och av de revolterande känslorna
i hennes eget dåraktiga hjärta, sätter
hon in sitt modiga lilla jag och
"försöker att i trots mot livets eländes
förkrossande makt in i det sista hålla sin
själ frisk och ivrig, så att hon alltid
kunde skratta utan bitterhet och gråta
utan ondska".
Har Camilla all vår sympati i sin
veka kvinnlighet, sin sega ihärdighet
och sin tro på sin egen personlighet,
som till slut förmår henne att "lossa
sitt liv ur sin älskades hand och taga
det i sin egen", så unnar man den
knappast åt honom, på vilken hon
slösat ur sin kärleks rika brunnar. Men
hur på kornet tagen är inte denne
svenske genomsnittsman med sin
hederlighet, sin egoism och sina
förutfattade meningar. Med några få ord
skisserar Elin Wägner upp hela
mannen: "Han har sin värnplikt för
fosterlandet, sin livförsäkring för hustrun
och sin andakt, utgiven av
ärkebiskopen, för sin odödliga själ ifall något
skulle komma på." Och han älskar
Camilla på sitt förståndiga och
fleg-matiska sätt. med en trygg känslä av
äganderätt, utan att förtäras av de
känslor, som av den lilla kvinnan vid
hans sida, äro i stånd att skapa både
ett helgon och en martyr.
Det är med en viss saknad man slår
igen boken om Camilla. Man skulle
vilja veta litet mer om hur hon
kommer att reda sig med sitt nya hjärta,
men man har i alla fall vissheten om,
att hon och hennes många medsystrar
inte skola göra konkurs i livet, så
länge de inom sig bära den gnista av tro
på sig själv och andra, som först och
sist är villkoret för all utveckling.
Gurli Hertzman-Ericson.
En minnesskrift över Sofia
Gumselius
har i ett begränsat antal exemplar
utgivits av hennes vänner och anhöriga.
Den lilla smakfulla broschyren prydes
av Sofia Gumselius porträtt och
innehåller tal i såväl bunden som obunden
form, i vilka släktingar och kamrater
bringat den vidhjärtade och dugliga
kvinnan sin hyllning.
L.KJP.R:s 13:de centralstyrelsemöte
äger rum i Stockholm med början
lördagen den 8 januari kl. Valö f. m. i
Whitlockska samskolan,
Eriksbergsga-tan 8 B. Samma dag kl. Va 8 e. m. äger
s. k. halvenskilt möte rum i samma
lokal med föredrag av redaktör Edwin
Björkman från New York om
Rösträttskampanjen i Amerika och av fru
Frigga Carlberg om Rösträttsläget i
andra länder. Till detta senare möte äga
alla medlemmar av F. K. P. R. tillträde.
Söndagen den 9 januari
sammanträda kommitterade för
Bergman-Österbergska samhällskurserna. Kl. V2 8 e. m.
anordnas offentligt möte i
Läkaresällskapets stora sal, Klara östra
Kyrkogata lö, varvid kvinnorösträttskravet
kommer att belysas från olika
synpunkter. Talare bliva fil. kand. fröken
Axianne Thorstenson, medlem av
Fred-rika-Bremer-Förbundets styrelse, fru
Signe Svensson, medlem av
Socialdemokratiska Kvinnornas
Centralstyrelse, fru Mary Arosenius,
styrelsemedlem i Vita Bandet och fröken Anna
Kleman, ordförande för svenska
sektionen av Internationella
kvinnokommittén för varaktig fred. Inträdet är
fritt. För dem som önska är tillfälle
berett att efter mötet intaga gemensam
tesupé å Hotell Continental, Vasagatan
22. Pris kr. 1: 75.
De enskilda överläggningarna
fortsätta måndagen den 10 januari kl. V2IÖ
f. m. i Whitlockska samskolan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
