Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
RÖSTRÄTT FÖR KVINNOR
N:r 14-15
sända en representant till ett nordiskt
kvinnomöte i Köpenhamn den 17 och 18
januari, varvid särskilt
äktenskaps-lagstiftningen skulle diskuteras.
Dessutom skulle frågan om en fastare
sammanslutning mellan nordens kvinnor
åter upptagas till behandling. Till
Landsföreningens representant utsågs
jur. kand. fru Anna Wicksell. Man
uttalade önskvärdheten av att så många
svenska kvinnor som möjligt vore
närvarande vid detta möte och
centralstyrelsemötet beslöt att uttala sin
sympati för tanken på en sammanslutning
mellan nordens kvinnor samt
önskvärdheten av att det andra nordiska
kvinnomötet förlades till Sverige.
En gemensam rösträttsdag över hela
landet.
Nästa punkt på programmet var
förslag angående sommarmöte 1916, då
man i Huskvarna uttalat
önskvärdheten av årligen återkommande
sommarmöten. Sekreteraren redogjorde för de
svar som influtit, men då intet positivt
förslag framkommit, beslöt mötet att
vänta med sommarmöte till år 1917, då
fru Augusta Tonning och fröken
Sigrid Kruse hoppades att få mötet
förlagt till deras vackra blekingska bygd.
Om önskvärdheten av en för hela
landet gemensam, årligen återkommande
rösträttsdag uttalade sig mötet
enhälligt och efter många olika förslag om
dagen, enades man om fru Jenny
Velanders vackra tanke att välja
Birgittadagen den 7 oktober och då samtidigt
hugfästa minnet av "Sveriges första
kvinnosakskvinna".
Aftonens halvenskilda möte.
Rösträttskampanjen i Amerika,
Klockan halv 8 var ett halvenskilt
möte anordnat i Whitlockska
samskolan, till vilket även medlemmar av F.
K. P. K ägde tillträde. Redaktör
Edwin Björkman, som åtagit sig att in-
leda första delen av aftonens program
med att redogöra för
Rösträttskampanjen i Amerika, om vilken han äger
intim kännedom, hade blivit förhindrad
att närvara, och i hans ställe lämnade
fru Gurli Hertzman-Ericson en del
uppgifter om arbetet ute i västern. Tre av
Nordamerikas största stater stodo
under hösten 1915 inför folkomröstning
angående rösträtt för kvinnor. Många
millioner dollars hade utkastats av
motståndarna för att besegra det krav,
vars ikraftträdande skulle utgöra det
främsta motståndet mot spritintresset
och de materiella faktorer, som
ödelade nationens hälsa och kraft. Den 2
november ägde den omröstning rum,
som i telegram till svenska pressen
betecknades som "ett stort nederlag för
kvinnorna". Men då amerikanska
tidningar hunno komma och siffrorna
blevo tillgängliga, fann man, att över
en million män i New York,
Massachusetts och New Jersey avgivit sin
röst för kvinnorösträtten, vilket
sålunda fört den ett avsevärt stycke fram
mot målet. Efter att ha visat med
vilken otrolig energi de amerikanska
kvinnorna arbeta och hur de
omspänna varje skrymsle av Förenta staterna,
lämnade talarinnan en skildring av
den stora jätteparaden i New York och
det massmöte, som dagen efter valen
ägde rum i samma stad, och där 100,000
dollars på en kort stund insamlades
till fortsatt agitation. Entusiasmen och
offervilligheten ha aldrig visat sig
större än nu, och det var de
amerikanska kvinnornas avsikt att varken
unna sig rast eller ro, förrän slutmålet
var vunnet.
Rösträttsläget i andra länder
var ämnet för nästa talares, fru
Frig-ga Carlbergs, föredrag. Inledningsvis
berörde fru Carlberg den reaktion, som
alltid „går i krigets kölvatten, och som
kvinnorna måste motarbeta.
Kvinnorösträtten kan bli motvikten mot
krigets övermakt, och därför måste kvin-
norna organisera sig själva, så att de
inte åter tvingas att lämna de poster,
som de beklätt under kristiderna. Vad
rösträttsläget i de olika länderna
beträffar, så har ett genombrott skett i de
länder, där demokrati är mer än ett
tomt ord. I Danmark erhöllo
kvinnorna med lagen av den 5 juni full
medborgarrätt, en rätt, som genom den
danska konungens sanktion av
Alltingets beslut även utsträckts till Islands
kvinnor. Efter att ha framhållit att
Danmark för 66 år sedan var
enväldigt och sedan talarinnan redogjort för
den nuvarande demokratiska
grundlagen, övergick hon till Holland, där den
första föreningen för kvinnans
politiska rösträtt bildades år 1894. Den har
hitintills inte haft stöd av regeringen,
men den 1 november 1914 har i
Holland framlagts ett lagförslag för
allmän rösträtt, som på vissa villkor
inbegriper även kvinnor. I Finland har
det sociala lagstiftningsarbetet gått
framåt, tack vare kvinnorna och i
Norge ha kvinnorna nyligen gått till
stortingsvalen efter den allmänna
kvinnorösträttens principer. Icke
heller i de krigförande länderna ha
kvin-horna nedlagt arbetet för sin rättvisa
sak. Samtidigt med nödhjälpsarbetet
och sjukvården pågår rösträttsarbetet,
och uttalanden från vissa framstående
fransmän ådagalägga, att de uppskatta
kvinnorna som medborgare redan
innan medborgarrätten tillerkänts dem.
I Tyskland ha kvinnorna petitionerat
till riksdagen om rösträtt och detta
mitt under brinnande krig. I
sammanhang härmed framhöll fru Carlberg att
det var tonen i petitionen, som var
mest ägnad att förvåna, enär den
annars vanliga ödmjuka bönen om
rättvisa här fått vika för en bestämd
fordran. Efter att även ha lämnat en
skildring av förhållandena i England,
där kvinnornas arbete under kriget
livligt uppskattats, avslutade fru
Carlberg sitt intressanta föredrag, och de
båda talarna avtackades med applåder
av det fulltaliga auditoriet.
Söndagen den 0 januari.
I samband med centralstyrelsemötet
anordnades söndagen den 9 januari
ett offentligt möte i Läkaresällskapets
stora sal, Klara östra Kyrkogata 10.
Vid halv åttatiden var salen till sista
plats fylld av en förväntansfull publik
och aftonens ämne var
Kvinnorösträttskravet belyst från
olika synpunkter.
Mötet öppnades av L. K. P. R:s
ordförande, troken Signe Bergman, som
halsaue de narvarancle hjärtligt
valkomna och därefter lamnade ordet åt
liL kand. fröken JLxianne T Uorstenson,
medlem av ± redrika-iiremer-Jb or
bun-dets styrelse. Fröken Thorstenson
utgick frän den synpunkten, att endast
Kvinnorna sjalva kunna dorna om de
speciaifrägor och de samhalisreforiner,
som de önska fä genomforda, och att
de aldrig kunna noja sig med att
mannen lagstifta på oinråuen, dar de
sjal-va sitta inne med den största
sakkännedomen. JVxånga hälla fore, att
kvinnornas insats icke ar nödvändig, då
de, trots saknaden av medborgarrätt
fatt arvsratt, handelsrättigheter,
Kommunal rostratt, yrxesutDUuning, säval
som akademisk bildning, samt uven
tilltrade till vissa statstjänster. Men
ae som resonera så for gata, att just i
vara dagar mänga specialfrågor inom
kvinnofrågan aro aktuella, daribland
äktenskapslagstiftningen, skyddslagar
for ensamstående modrar och deras
barn, avskartamiet av den
regleniente-rade prostitutionen samt de arbetande
kvinnornas dåliga ioneforhäiianuen,
tendensen att hälla dem kvar i de
lag-sta lönegraderna. Ägde kvinnorna
politisk rostratt skulle det vara lattare
for dem att reda sig mot de
strömningar och den reaktion mot
kvinnorörelsen, som nu tyvärr ar ett faktum. Vad
kvinnorna fordra är, att deras kön inte
skall utgöra något hinder, när de vilja
omsätta sin kraft i arbete, de fordra
likställighet i hemmen och samma
ratt över sina barn som den fadern ut-
lär Emil Key själv tecknat sin
vördade, innerligt avhållne styvfader A.
Ch. Raab, en man av eld och liv,
föregångsman på många områden. Av
halvbrodern, generalstabschefen Hugo
Raab, med vilken han hade outtröttliga
meningsutbyten särskilt i
försvarsfrågan, tillämnade Emil Key en större
skildring, som dock ej blev färdig. De
färdiga huvuddragen av densamma
hava av Ellen Key utfyllts med
personliga intryck.
Ingalunda minst framträdande äro
kvinnorna i detta galleri av
människor i ordets bästa betydelse. Emil
Keys mor, den madonnalikt sköna
Ca-roline Fleetwood, "förblev oförgätlig
för alla, som kommit i en om än så
flyktig beröring med henne. Även
vardagsmänniskor blevo poetiska, då de
talade om den änglalika
uppenbarelsen". Och huru värmande och
lyftande är ej den utstrålning från en
ge-nomkultiverad personlighet, som så
lyckligt fångats i Ellen Keys
monografi över faderns enda helsyskon,
Marie-Louise Raab, f. Key, på Helgerum.
För Emil Key blev det otvivelaktigt av
bestämmande inflytande, att hans
barndoms och ungdoms intryck av det
evigt kvinnliga sammanföll med
intrycket av något både starkt och vackert,
både ädelt och dugande. Betecknande
nog meddelar Ellen Key, "att hennes
far började sina släktanteckningar
med mottot: ou est la femme? När
hon frågade honom om orsaken
därtill, svarade han: att alla de kvinnor,,
han i sitt närmaste stamträd, liksom
i sin senare familjekrets, rönt
inflytande av, varit ovanliga. Och detta ej
endast genom hängivenhet och andra
äkta kvinnliga egenskaper. De hade alla
varit utpräglade karaktärer; somliga
originella personligheter, några med
avgjord andlig begåvning. "Sålunda",
sade han, "vann jag den aktning för
kvinnan, av vilket följde, att jag redan
på 1840-talet, då kvinnans rättigheter
började avhandlas, fann dessa
rättigheter självklara. Så var också
förhållandet med min styvfader (han var
gift tre gånger), som från samma håll
som jag hämtat sina erfarenheter om
kvinnans väsen och förmåga " Det kan
förtjäna anmärkas, att Emil Keys
farfar, Rousseau-beundraren och
bokvur-men, skaffade sig Thorilds skrifter
häfte för häfte, vadan det ligger nära till
hands att antaga, att han delade
Thorilds åsikter om kvinnokönets
naturliga höghet. "Åtminstone", säger Ellen
Key, "fann en annan av frihetsvårens
första svalor väg till hans bokhyllor:
en svensk tolkning av Mary
Wollstone-crafts Maria eller missödet
att vara kvinn a."
Hur som helst med idéarvet från
för-fädren — Emil Key var redan som
tjuguettårig yngling långt före sin tid
i fråga om kvinnofrigörelsen. Hans
klokt klarsynta och ideellt
renhjärtade syn på denna fråga har kommit till
uttryck redan i uppsatsen Om
kvinnans emancipation och
George Sand, vilken ingick i hans
resebeskrivning över utrikesfärden 1843
—44. Hans beundran för Fredrika
Bremer, vilken han lärt känna under ett
hennes besök på Ryssbylund 1845,
förmådde honom att sända henne den
nyutkomna reseskildringen med begäran
om ett uppriktigt omdöme, en begäran,
som föranledde ett minnesrikt besök
hos mamsell Bremer. Våren 1848 höll
Emil Key i Konstnärsgillet i
Stockholm ett längre spirituellt föredrag om
George Sand och Fredrika
Bremer, där ovannämnda béSök
hos mamsell Fredrika är intagande
skildrat. Flera halvt novellartade,
ibland lustiga, ibland rörande inlägg
av Emil Key i kvinnofrågan anföras i
Minnena.
En konservativ politikers
samtal med sin fru (om kvinnans
rösträtt!) "innehåller å fruns sida
några repliker, som Emil Key hade
hört av en bland den tidens kvickaste
damer, dotter av biskop Kullberg i
Kalmar. Fröken Aurore Kullberg
brukade på baler komma överens med
Emil Key, att de skulle bruka sin dans,
icke för att dansa, men till att
samtala. "Ty hon var full av de nya
tankar, för vilka hon hos honom fann en
den tiden ovanlig sympati." Kvinnans
emancipation — så heter bokens
nionde kapitel — hade, liksom
skandinavismen, alltid en svuren riddare i Emil
Key. "Han hörde aldrig till de män,
som med axelryckningar eller
hånlöje bedömde kvinnornas andliga
arbete." Såsom riksdagsman var han med,
när Föreningen för gift kvinnas
äganderätt, stiftades, och "varje fråga, som
under hans riksdagstid rörde kvinnans
rätt, hade i honom en tveklös
anhängare".
Emil Key tyckes ha ägt en förening
av yttre och inre utrustning, som
åtminstone ej ofta följes åt. Liksom
systern Marie-Louise var han ovanligt
vacker, och hans djupa, själsliga
anläggning, hans poetiskt-filosofiska
gemyt uteslöt ej, att han var en både
elegant och dansant ung man, som intog
alla genom sitt väsens fina och
älskvärda munterhet. Antagligen på
hemresan utifrån 1844 sammanträffade han
i Travemiinde med Emilie Högquist,
vilken han ofta sett och beundrat på
teatern. Han introducerades snart i
hennes hem, och mellan den 22-årige
mannen och den tio år äldre
skådespelerskan uppstod en förbindelse, som
upptager Minnenas tionde kapitel.
Trots Emilies sällsynta tjuskraft och
älskliga väsen, vilka nästan som en
legend överantvardats av samtid till
eftervärld, fanns dock i denna förbindel-
se alltför mycket stoff till disharmoni.
"Förhållandet var ej ett sådant, som
innerst motsvarade Emil Keys
drömmar om vad kärleken borde vara;
hemskapande och framtidsdananUe.Det
var också han som brot, med en
beslutsamhet, bakom vilken man kan ana
behovet att äntligen avskära ett band,
som skavde på själva personligheten.
Förbindelsen var, ehuru mycket
uppsliten, ej alldeles bruten, dä Emilie i
juli 1846 reste utomlands för sin hälsa.
Hon dog i Turin i december 1846 och
hann före sin död emottaga ett brev
från Key, som "sårade henne mycket",
men ej dräpte hennes hopp om
återförening. Ellen Key, som på några
rader ger en koncentrerat åskådlig
bild av Emilie Högquists själva väsen,
skriver: "I oförgänglig skönhet levde
Emilie Högquists gestalt i Emil Keys
minne, helighållet av honom som
hans hustru." Denna ägde en liten
brevpacke, vilken hon erhållit av sin
fästman under förlovningstiden och
gömt som en relik, tills hon skänkte
den till sin då 18-åriga äldsta dotter.
Samtidigt berättade hon även. varför
ett helt rum i vårt hem var fyllt av
den praktmöbel, som prytt
hörnkabinettet i Emilie Högquists våning i
Pal-linska huset vid hörnet av Fredsgatan
och Gustaf Adolfs torg" — Den lilla
brevpacken är i sin helhet införlivad
med minnesboken och vittnar om
skri-varinnans barnsligt naiva väsen.
Efter detta poetiska och tragiska
intermezzo följa som avslutning på
minnenas första del de rika och vackra
avdelningarna Bosättning och
giftermål samt De första, åren på
Sunds-holmy innehållande Ellen Keys
föräldrars kärlekshistoria — skildrad genom
moderns, Sophie Posses,
dagboksanteckningar — och hennes egna tidiga
barndomsminnen. (Forts.)
Gerda Hellberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
