Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 10
RÖSTRÄTT FÖR KVISTSOR
3
Ett stycke politisk historia.
LYDIA WAHLSTRÖM: Svenskar från
förra seklet, Biografiska studier, del
I. Norstedt & Söners förlag. 191 sid.
Pris kr. 3:50.
Det är ined verklig glädje den
historiskt intresserade hälsar en ny bok av
dr. Wahlström. För den, som en
gång blivit förtrogen med hennes
fiärd-fria och mästerliga
framställningskonst, hennes skarpa psykologiska
uppfattning och hennes säkra
historiska omdöme, grundat på djupgående
vetenskapliga forskningar, är det ett
dubbelt nöje. Man känner sig ha fast
mark under fötterna och en hög, blå
himmel över sitt huvud, när man läser
hennes arbeten, och det är en
synnerligen angenäm känsla, inte minst
under en tid, då det är så mycket, som
brister och ger vika, om man kommer
det alltför nära inpå livet.
Dr. Wahlström har en sällsynt
förmåga att giva i sina böcker. Hon ger
med varm och slösande hand ur sitt
rika kunskapsförråd, hon ger nya
synpunkter, skapar nya värden och
håller stundom rättegång med både sig
själv och andra, vilket kommer även
läsaren att ett ögonblick låta boken
sjunka ned i knäet för en hälsosam
självrannsakning. Alltnog:
författarinnan har en ovanlig förmåga att
öppna Ögonen på andra och få dem att
se vaket och nyktert men på samma
gång varmt och förstående på livet
och människorna. Hon är inte rädd
för de starka orden, i vilken riktning
de än gå, men hur uppfriskande och
levande verka de ej! Hon kan vara
sträng, obarmhärtigt sträng i sin
kritik, men hon vill se sanningen i
ögonen och hör ej till smickrarna i vår
fala värld. Hon säger sin mening rent
ut och tar lugnt konsekvenserna därav.
I sin nya bok, Svenskar från förra
seklet, del I, behandlar dr. Wahlström
två av den svenska odlingens stormän:
Benjamin Höijer och Hans Järta. Hon
säger själv i företalet, att syftet med
den första artikeln, den om Höijer,
endast är att ge en något fylligare
kulturell bakgrund åt Järtas ungdomsut-
veckling, och på så sätt har boken en
vida enhetligare karaktär, än titeln
anger.
En vackrare bakgrund för Hans
Järtas betydelsefulla livsverk kan ej
heller gärna tänkas än den ädle, fast av
så få förstådde och uppskattade
filosofen Benjamin Höijer. Han och Järta
höra på ett särskilt sätt samman,
liksom även Höijer och Geijer göra det.
Höijer är läraren, som genom sitt
starka inflytande lever vidare i sina
lärjungars verk. Och med sådana
lärjungar som Geijer och Järta, flera
andra att förtiga, sträcker sig hans
inflytande in i vår tid.
Höijer levde under en brytningstid
inte minst för den akademiska världen
i vår nordsvenska universitetsstad, där
de politiska och filosofiska
meningarna just då skarpt, broto sig mot
varandra. Det var framför allt Kant, som
var tvisteämnet inom den lärda
världen, och som en av kantianismens
första och mest skarpsinniga
representanter i vårt land kom Höijer att
framstå som den store ensamme, kring
vilken endast en liten skara
meningsfränder och beundrare vågade sluta
sig. Uppsala ansågs farligt denna tid,
och föräldrar skickade hellre sina
söner till Lund för att skydda dem,
kanske inte minst för docenten Höijers
"farliga" makt. Den fruktan man på
många håll och även på högre ort
kände för Höijer, fick han erfara även i
befordringsväg. Först några år före
sin död erhöll han, efter att gång på
gång ha blivit förbigången, en
professur i filosofi. Hela hans liv var en
ständig kamp, och de många
motgångarna skulle säkert ha brutit en
mindre rakryggad människa än Höijer.
Dessa bidrogo visserligen till att
förbittra hans sinne och göra honom på
många sätt svåråtkomlig, men i dr.
Wahlströms vederhäftiga skildring
framstår han dock, trots allt, som en
man, huvudet högre än allt folket. Hon
har lyckats att tränga igenom det
skenbart hårda skal, varmed Höijer
mestadels omgav sin inre människa,
och hennes uppfattning av denne
"vetenskapens martyr" är därför
innerligare och mera förstående än den man
blivit van vid från en del memoarverk.
Framställningen av Hans Järta, "det
svenska statsskickets fader", är som
redan nämnt det dominerande i boken.
Det är också en dominerande
personlighet vi möta i dr. Wahlströms
kraftiga och livfulla skildring. Det är väl
knappast något drag hos denna
mångskiftande och storslagna karaktär,
vilket undgått författarinnans
psykologiska blick. De tavlor ur Sveriges
politiska historia, som därjämte rullas
upp för läsarens ögon, äro inte det
minst intressanta och göra boken i
högsta grad aktuell och instruktiv.
Av stort intresse är naturligtvis
Järtas oppositionella uppträdande
redan vid riksdagen i Norrköping 1800,
vilket kulminerade i att han jämte fem
andra unga ädlingar avsade sig
adel-skapet. Denna handling ogillar förf.,
då hon anser det oklokt, för att inte
säga orätt, av en offentlig
personlighet att av harm över en motgång
bortkasta en maktställning, som kunnat
befrämja idéer, varav Sveriges väl
berodde. Vad Järta beträffar, så
betonar hon dock, att åtgärden stod i
närmaste överensstämmelse med hans
demokratiska uppfattning vid denna
tidpunkt.
Angående de politiska händelserna
1809, framhåller dr. W. hur de nyare
forskningarna givit vid handen, att vi
egentligen från detta kritiska år blott
ha kvar ett enda minne, som ej är för
oss förödmjukande, nämligen vår nu
gällande regeringsform. Järtas
betydelse för denna är, som bekant, en
mycket omtvistad fråga, som har
varit föremål för häftiga strider mellan
olika forskare. Så t. ex. har Nils Höjer
gjort gällande, att man vida
överskattat Järtas betydelse, då man kallat
honom "den svenska grundlagens fader".
Höjer vill reducera Järtas betydelse
för regeringsformen till en vanlig
sekreterares, d. v. s. att hans uppgift
skulle inskränkt sig till att tigande
skriva ned vad andra dikterat.
Mot detta hävdar dr. W., att det vore
mer än underligt, om den utpräglade
"jakobinen" Hans Järta med sitt
eldiga temperament skulle kunnat nöja sig
med en så underordnad ställning. Det
finns också mycket, som tyder på
motsatsen. Redan valet av sekreterare,
säger dr. W., är en garanti för den
överensstämmelse i åsikter, som måste
varit rådande mellan Järta och
konstitutionsutskottets medlemmar, låt vara
att den förre önskat regeringsformen
radikalare. Detta framgår vid en
jäift-lörelse mellan regeringsformen och
memorialet till densamma, vilket har
Järta till författare.
Ett annat vittnesbörd på Järtas
betydelse för vår nuvarande
regeringsform ha vi i den brevsamling av Bengt
von Hofsten, vilken dr. W. gav ut för
ett par år sedan. Bengt von Hofsten
talar i ett av dessa brev om ett
sammanträffande "hos Silfverstråhlen"
med Mannerheim, en av utskottets
radikalare medlemmar: "Det taltes om
Constitution, och Mannerheim sade: Vi
voro 30 i Constitutionsutskottet —
Le-damöterne voro 15, men Hans Järta
som sekreterare utgjorde också 15’;
denne mannen måtte liafva en
öfver-lägsenhet i skickkelighet, då M. kan
yttra detta, som inte gerna slösar med
beröm."
Den jämförelse, som dr. W. gör
mellan vårt statsskick och andra länders
i Europa, väcker ovillkorligen glada
känslor i ett svenskt hjärta. Jag tar
mig friheten att citera några ord ur
detta högintressanta kapitel. Sedan
förf. talat om Sveriges grundlag som
den äldsta kodifierade i Europa, säger
hon:
"Men till innehåll och anda är den
jämnårig med Europas äldsta
författning, den engelska, som har anor från
hedenhös, men vars bestämmande
lagar aldrig samlats och redigerats till
en systematisk regeringsform.
Englands och Sveriges statsskick äro de
enda, som icke kalkerats på någon av
den franska revolutionens många
grundlagar, utan organiskt framvuxit
ur de respektive ländernas historiska
traditioner. Och som dessa historiska
traditioner äro den urgamla
germanska folkfrihetens, äro England och
Sverige de enda länder, som förete en
Dansk höger.
Det har varit känt av en och var att
det radikala partiet i Danmark
upptagit kravet på kvinnans likställighet
med mannen och hennes rätt till
samma ställning och ämbeten som han,
men att det nybildade konservativa
folkpartiet, som uppstått ur den forna
högern, även upptagit detta krav på
sitt program, torde nog i åtskilliga
kretsar vara ägnat att väcka en viss
förvåning, särskilt här i Sverige, där
högerpartiets motstånd mot
kvinnorösträtten är väl bekant. Det
konservativa folkpartiets programpunkt om
kvinnans rättsliga likställighet med
mannen är knutet till följande
uttalande:
Partiet hyser den övertygelsen, att
kvinnans framträdande i politiken
skall bidraga till att höja det
offentliga livet, och partiet utlovar
kvinnorna sitt bistånd i deras strävan att
utveckla sig till ansvarsfyllda och
självständiga medborgare. Det är partiets
säkra förhoppning, att kvinnans
delaktighet i lagstiftningsarbetet skall leda
till genomförandet av kvinnans
rättsliga likställighet med mannen.
Danmarks kvinnor, som så nyligen
erhållit sin politiska rösträtt, äro
alltså nog lyckliga att kunna påräkna
stöd och intresse av sitt lands olika
politiska partier, och de kunna även hysa
ett berättigat hopp om, att det
konservativa folkpartiet kommer att göra allt
vad i dess makt står för att skaffa
kvinnorna de representanter i den
lagstiftande församlingen, som äro ett
villkor för att de skola kunna utöva
det inflytande på lagstiftningsarbetet,
på vilket de hoppas.
En hänvändelse till Mr Asqnith.
I slutet av förra året meddelade vi
att till tyska kvinnorösträttsförbundet
anslutna föreningar, trots att deras
land var invecklat i krig, till
riksdagen inlämnade en petition med
begäran att riksdagen efter krigets slut
måtte giva kvinnorna allmän, lika och
direkt rösträtt till riksdagen. Inte
heller Englands kvinnor ha under
kristiderna förgätit vad de äro skyldiga
sin sak. Till premiärminister Asquith
har nämligen inlämnats följande
skrivelse, undertecknad av representanter
för 13 olika föreningar för kvinnans
politiska rösträtt:
Be meddelanden, som varit synliga i
pressen i sammanhang med lord
Lansdow-nes uttalande i parlamentet om regeringens
förslag till ändring av den allmänna
rösträtten, ha ingivit rösträttskvinnorna
allvarliga farhågor, att regeringen genom en
dylik åtgärd kommer att föra fram ett
stort antal nya, manliga väljare till
valurnorna. Vi, som undertecknat denna
skrivelse och representera olika
sammanslutningar av rösträttskvinnor, hysa den
åsikten, att varje försök till ändring av
allmän rösträtt för män, som inte samtidigt
avser att bevilja kvinnorna rösträtt, skulle
vanära männen och innebära en stor
orättvisa mot kvinnorna samt vara ägnat att
framkalla en mycket kritisk situation. Som
regeringens överhuvud vända vi oss
därför till Eder med hegäran om en definitiv
försäkran, att om regeringen kommer att
vidtaga de mått och steg varom fråga är,
även kvinnorna, vilkas rätt till politisk
likställighet ökats, i stället för att
minskas genom kriget och allt vad det
medfört av lidande och arbete, måtte tagas med
i räkningen.
När är den lämpliga tiden?
Från en engelsk tidning, London
Herald, hämta vi följande uttalande om
kvinnorösträtten, som, åtminstone vad
inledningen beträffar, har sin fulla tillämpning
på svenska förhållanden. Det finns
sådana som säga, skriver tidningen: "Nu är
inte tiden lämplig." Så sade de före kriget
och så säga de nu också. På samma sätt
kommer det att låta efter kriget. Men då
rättvisa skall skipas ar vilken tid som
helst lämplig. Vi fingo alltid höra, att när
partierna voro söndrade sins emellan,
kunde det inte bli fråga om ett
regeringsbeslut. Men nu ha vi en koalitionsministär
och förhållandet än ändå detsamma.
Principen och tillfället förenas inte ofta,
men i fråga om kvinnans politiska rösträtt
göra de det just nu. Våra ledande män ha
ett enastående tillfälle att läka ett
alltjämt öppet sår i den politiska kroppen och
förhindra att de ändlösa stridigheterna åter
upptas; och de, som ständigt fört på
läpparna talet om frihet och självstyrelse, ha
nu ett tillfälle att bevisa uppriktigheten
av sina talesätt. Vi ha fått höra, att vår
egen ära kräver att Belgiens självstyrelse
återstalles, och att för det målet äro
offren av vårt liv, vår lycka och vårt
välstånd inte nog.tunga. Betyder då Belgiens
män så mycket mer för oss än våra egna
Fullt medvetna om Er strängt upptagna
tid, ha vi närmat oss Er på detta sätt,
men skulle Ert svar på denna allvarliga
fråga inte bli tillräckligt klart och
tillfredsställande, anhålla vi vördsamt att Ni
måtte mottaga en deputation av
representanter från våra organisationer eller utse
någon annan av regeringens medlemmar
att bli Er ställföreträdare.
Kanadas kvinnor
komma under år 1916 att starta en
rösträttskampanj med fordran på samma
politiska rösträtt och valbarhet, som
gäller för män. I december
framlämnade Manitobas kvinnor en petition
till premiärminister Norris,
undertecknad av 39,534 kvinnor. Ministern tog
mycket vänligt emot deputationen och
försäkrade, att det förslag om politisk
rösträtt för kvinnor, som varit under
behandling, blivit mycket omsorgsfullt
förberett, och han tillade, att
regeringen hoppades kunna framlägga det,
när parlamentet sammanträdde.
hustrur, mödrar, döttrar och systrar?
Tu-senden av män ha slitits från sina hem
och i frihetens namn blivit sårade och
dödade. De utstodo allt, därför att de voro
förvissade om att deras land verkligen var
frihetens banerförare. För frihetens skull
ha de kämpat, lidit och dött. Ha de
misstagit sig? Voro de förda bakom ljuset?
Skola de bli förrådda på lasarettet och i
graven? Skola vi efter alla offer och
ansträngningar börja på nytt den gamla
kampen om likställighet i hemmetf
Köst-rätt betyder inte allt. I somligas Ögon
betyder den knappast något. Fastän män ha
rösträtt kunna de tyranniseras och
exploateras. Men i deras tanke, som inte ha
rösträtt och i deras tanke som ha den och
kunna begagna den till det mål de önska,
betyder den mycket och symboliserar ändå
mer. Vi ha många orättvisor att bekämpa
i det brittiska riket, och en av dem är
kvinnans undertryckta ställning. Kunna
vi inte i våra egna hem förverkliga
rättvisan, friheten och jämlikheten, då komma
våra hjältedåd att dö i det tysta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
