Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
röstratt för kvinnor
N:r 3
Laoberedniaflens Urslag till lag m barn utom äktenskap.
Av jur. kand. Eva Andén.
jämförelsevis orubbad utveckling av
folkets politiska
medbestämmanderätt"
Förf. tillägger senare, att denna
betingelse av Sveriges egen historia är
förklaringen till den tänjbarhet,
varmed vår regeringsform uthärdat
betydande förändringar, särskilt när det
gällt riksdagens sammansättning och
rösträtten. Grundlagsstiftarna
medto-go endast det väsentliga av
lärdomarna från flydda tider, under det att de
åt eftervärlden lämnat frihet att i
andra stadgar kodifiera vissa
enskildheter.
Om framställningen av Hans Järtas
offentliga verksamhet framför allt
påkallar ett allmännare intresse, så är
dock skildringen av det mera privata
i hans liv synnerligen roande. Vare
sig författarinnan skildrar honom som
den framstående politikern, den
myndige landshövdingen i Falun eller den
älskvärde familjefadern, vare sig hon
skildrar honom som den liberale
oppositionsmannen eller som det
konservativa partiets högste chef, så är det
"som hade vi själva sett honom och
känt". Det blåser friska vindar genom
boken, och det humoristiska inslaget
förskaffar läsaren mer än en gång ett
hjärtligt skratt.
Arbetet prydes av några utmärkt
vackra porträtt, däribland en teckning,
förut ej reproducerad, av Thekla Knös’
lätta hand. Den återger Järta som död
och beledsagas av följande poem:
"Vänligt se på denna skuggbild, tagen
Med en darrande och ovand hand!
Känner du de ädla anletsdragen
Av en vän, som lämnat jordens land?
Friden vilar stilla på hans panna,
Dagens oro icke honom stör.
Tidens alla yra vindar stanna,
Ej ett hår uppå hans huvud rör.
Ack! hans tankar dig ej mer hugsvala,
ögats eld du icke blixtra ser!
Kring den mund du hört så härligt tala,
Leker ej det fina löjet mer.
Ofta fordom, tjusad av hans snille,
Satt jag lyssnande — och tankfull sen,
Och de blyga ord jag säga ville
Smälte bort som dagg i solens sken.
Kanske till de ljusa höjder hunnen,
Där ej moln och skuggor skymma mer,
Att han ser min skygghet nu försvunnen,
Att han tacksamt minne gärna ser."
Till detta fogar dr. W. följande
slutord: "Thekla Knös vid Hans Järtas
bår — den sammanställningen
förefaller kanske en smula främmande, och
blek är också tonen i de här ovan
meddelade verserna. Men hur blekt måste
inte i grund och botten varje försök
förefalla till framställning av den
färgstarka, skiftande,
självförbrännån-de, svenska gestalt, som hette Hans
Järta."
Mot detta vågar jag påstå, att vi stå
i stor tacksamhetsskuld till doktor
Wahlström, söm skänkt oss denna
förträffliga skildring av den svenska
grundlagens fader. Boken bör bli
välkommen inte minst för varje socialt
och politiskt intresserad kvinna i vårt
land, och jag rekommenderar den på
det varmaste åt denna tidnings läsare.
Maria Almén.
Ny kvinnlig hovrättsnotarie.
Även Göta hovrätt har nu fått sin första
kvinnliga notarie. Fröken Karin Heyman,
som blev student 1911 och i Uppsala tagit
sin examen med höga betyg, antogs
nämligen onsdagen den 12 januari till e. o.
notarie i Göta hovrätt. Notarien Heyman
börjar sin juridiska bana med att fullfölja
sin praktiska utbildning hos häradshövding
af Ekenstam i Hammarkinds, Stegeborgs
och Skärkinds domsaga.
Detta förslag, avlämnat den 31
december 1915, innebär egentligen icke
införandet av några nya principer på
det område av lagstiftningen det berör,
utan är snarare en delvis reparation
av den gamla byggnaden med en hel
del synnerligen goda förbättringar här
och var. Som redan titeln innebär en
fortfarande rättslig skillnad emellan
barn, vilkas föräldrar ingått äktenskap
med varandra, — "barn med
äktenskaplig börd" — och barn, vilkas
föräldrar icke ingått äktenskap med
varandra — "barn utom äktenskap". Med
denna terminologi har lagberedningen
velat utrota benämningen "oäkta".
Huruvida detta skall lyckas i och med
genomförandet av detta förslag återstår
att se.
Man närmar sig i barnarätten liksom
i äktenskapsrätten mer och mer en
formalistisk uppfattning, som vore
verkligt prydlig i sina rena linjer och
enkla former, om den icke låge så
långt bort från verkligheten. I
äktenskapsrätten skall hädanefter endast
förekomma antingen vigsélfäst
äktenskap eller fullständig löslighet. Alla
mellanformer tar lagen ingen hänsyn
till. Och med utgångspunkt från
denna äktenskapliga ståndpunkt kommer
nu föreliggande förslag med
klassifie-ringen av barnen i utomäktenskapliga
och med äktenskaplig börd. Men lika
litet som Riksdagen kunde hålla den
äktenskapliga linjen klar, utan måste
nödd och tvungen anhålla hos Kungl.
Maj:t om förslag till mellanställning
åt trolovade mödrar, lika litet har
lagberedningen själv kunnat hålla
gränsen mellan privilegierade och
oprivilegierade barn rak utan bukter. Även
L
här har trolovningen, som ju i nya
> äktenskapslagen är av ingen
förplik-. tände äktenskaplig karaktär, spelat
, rätlinjigheten ett spratt och ställt de
. s. k. trolovningsbarnen på ett
mellan-. trappsteg, varom mera sedan.
Om barnets namn.
Som förut nämnts, innebär förslaget
allenast en reparation och upplappning
av den murkna byggnad, som här i
Sverige kallas barnlagstiftning. Något
socialt motiverat och rationellt
genomfört program innebär det däremot icke.
Det har fortfarande vad barn utom
äktenskap beträffar ett principiellt
ma-triarkat. Enligt gällande rätt har
barnet alls icke någon rätt till faderns
namn, och huruvida det har rätt till
moderns är omtvistat. Enligt förslaget
skall barn utom äktenskap erhålla
moderns släktnamn. D. v. s. om hon
är ogift. Att barnet så utan vidare i
förslaget skall ha moderns släktnamn
och icke faderns motiveras bl. a. med
att "om barnet står under moderns
vårdnad och särskilt om barnet vistas
hos .henne, vilket förutsättes, måste det
i allmänhet vara naturligast och
fördelaktigast, såväl för barnet som för
modern, att de hava samma namn.
Olikhet med avseende å släktnamn
skulle — i synnerhet om. barnet efter
fadern bure ett mera egenartat och
känt namn —- ständigt draga
uppmärksamheten å barnets börd och kunna
bereda barnet och modern synnerliga
obehag. Befaras kan även, att om
barnet mot faderns vilja erhåller dennes
släktnamn, detta förhållande skall hos
fadern väcka ovilja mot barnet och
Ur bokmarknaden.
(Forts, och slut.)
MINNEN av och om EMIL KEY,
utgivna och utfyllda av Ellen Key.
Del I. Albert Bonniers förlag. 404
sidor. Pris häft. kr. 7.50, inb. 9.—.
I brev till vännen John Arsenius
(sedermera hästmålaren och
överstelöjtnanten ) av 20 dec. 1846 — ett brev, som
är fyllt av "ledsnad vid kärleken" —
skriver Emil Key: "Jag ämnar slå mig
på frisk praktisk verksamhet, med ett
ord: köpa egendom och bliva
jordbrukare. Därför råkas vi ej i Stockholm
i vinter. Jag kommer troligen att
bosätta mig några mil från Västervik."
Den blivande jordbrukaren berättar
också, att han håller på med ett nytt
allvarligt filosofiskt-poetiskt arbete —
kanske ett dåligt varsel för det
kommande lantbruket! Egendomsköpet
gjordes 1847, då Emil Key förvärvade
Sundsholm, en gård med gafhmal
historia. Poesien fick vid köpet ett
ödesdigert övertag över nyttan, ty stället
var lika naturskönt, som det ur
jordbrukaresynpunkt var dåligt och
hård-arbetat.
Emil Key hade nu alltså själv fått
gård och grund i fäderneprovinsen
Småland. Där levde också på det stora
godset Björnö, som innehades av
länets största jorddrott — greve Carl
Posse — en ung flicka, som sedan
tioårsåldern älskat Emil Key och som
svårt pinades av oro vid de flygande
ryktena om marsoroligheterna år 1848
i Stockholm, där hennes utvalde då
vistades. Även Emil Keys "tankar hade
börjat gå till barndomsvännen under
drömmen om en sund och sann lycka".
Genom flickdagbokens Sturm und
Dräng följer man sedan historiens
lyckliga utveckling till det ståtliga
bröllopet 2 mars 1849. Alldeles så glatt
seglats fram till kullerstolarna hade de
unga ingalunda. Det bleklagda nej de
fruktat och väntat av greve Posse ute-
blev visserligen. "Han hade själv gift
sig av kärlek och ville ej hindra sina
barn att göra detsamma." Men
släkten var utom sig. "Aldrig hade en
fröken Posse gift sig med en ofrälse. Och
denne Emil Key, hade han icke
skrivit i det rysliga Aftonbladet1! Hade
han icke läst och beundrat den
förfärlige C. J. L. Almqvist? Var han ej
skandinav? Och ville han ej ha bort
de fyra stånden?" Brev bestormade
grevinnan Posse att förekomma
katastrofen. Det svåraste fästmön hade att
övervinna var dock fästmannens bikt
om sin kärlek till Emilie Högquist.
So-phie Posse hade själv sett henne på
teatern och erfarit tjusningen av
hennes väsen — intet under, att hon
fruktade rivalen i skuggornas värld! Men
brev från fästmannen lugnade henne:
just hon var den rätta för honom.
Han hade varit misstrogen mot
kärleken, hans bättre jag hade krympt
samman i misstrons kyla. "Men så kom
du, luften blev åter varm, mitt bättre
jag rätade ut sig igen, och jag tror
åter på lyckati som jag tror på dig."
Vid skildringen av Sundsholm har
Ellen Key i enlighet med faderns
intentioner ägnat en särskild runa åt
det originella paret Hultin på
Kaller-näs, närmaste granngården. Kapten
Hultin hade många jaktminnen
tillsammans med Runeberg och lär till
någon del suttit modell till Fänrik Stål.
Han jagade och fiskade långt upp i
90-årsåldern, var dessutom skicklig
naturälskare och för övrigt en stor
spju-ver och hun^orist med det mest
oemotståndligt smittande skratt. Även
bok-slukare, blomstervän och musikälskare.
Hans hustru, Constance Wannman, var
en sällsynt fin och poetisk natur,
sagoförfattarinna och stor konstnär på
harpa. Mitt i det fattiga och barnrika
hemmets övermått av arbete levde hon
"ett blomlikt, omedvetet, oskuldsfullt
hängivande åt religion, natur,
skönhet". Ellen Keys minnesteckning av
den högt älskade gamla vännen från
barndomsdagarna, vars ansikte med
åren och sorgerna alltmer förklarades
av "själ, ödmjukhet och mildhet", hör
till bokens vackraste sidor.
Makarna Keys äktenskap blev som
sådant ovanligt lyckligt och Sophie
Posse den fullkomligaste av hustrur —
det kunde man också vänta av den
djupa, starka och hängivna
personlighet, som skymtade bakom dagbokens
blad. "En kärlek", säger dottern, "som
ej var en verksam ömhet, en hela livet
genomträngande hängivenhet, var
henne ofattlig". Barnen uppfostrades i
strängaste enkelhet, med ris och
obeveklig disciplin. All mat måste t. ex.
ätas, även om man blev sjuk av den.
Men de hade stor rörelsefrihet, och all
hänsyn togs till deras egenart vid
valet av levnadsbana.
Det började emellertid mörkna över
Emil Keys liv, som en gång syntes för
hans vänner ligga så sorglöst framför
honom.
Av den drömda författarefriden på
landet i en skön natur fick han allt
mindre. Han måste själv övertaga den
förut utarrenderade gårdens skötsel
och sökte genom studium av
lantbrukslitteratur förbättra sina bristande
insikter i jordbruket. Rätlinjig idealist
som han var, hade han, Thomanders
och Wieselgrens lärjunge, låtit riva
bränneriet på Sundsholm och därmed
berövat sig gårdens enda säkra
inkomst. Vi lämna honom på Minnenas
sista sida som en man den där vet, att
han lämnat ungdomen bakom sig och,
ehuru obruten och hoppfull, dock
känner tryck och tyngd av livet. Vi ana
redan den trötte man, som många år
senare anbefallde sitt eftermäle i sin
dotters händer genom det gripande
brev — skrivet på Emil Keys 65:te
födelsedag den 7 okt. 1886 — varmed
verket inledes.
Mellan raderna i detta brev läser
man tydligen den skrivandes trygga
förvissan om att lämna uppdraget till
en andlig frände. Ofta slår det också
läsaren av Emil Keys Minnen, i huru
hög grad hans berömda dotter måtte
vara sin faders barn, naturligtvis med
frånräkning av den begåvningens
mystiska förstoring, som stegringen till
genialitet innebär.
Redan ett och annat i hans stil
påminner om Ellen Key, t. ex. då han
talar om "den vulkaniskt obegriplige
Napoleon", eller då han kallar
Rhen-fallet vid Schaffhausen "en
ungdomshandling" av floden. Hänförd av
Frankrikes stora tragedienne Rachel,
tycker han sig i hennes mörka ögon se
in i "de jordiska lidelsernas och den
jordiska sorgens djupa blomkalkar" —
det kunde ju ordagrannt vara skrivet
av Ellen Key! Som 22-årig yngling
riktade han i essayn om
emancipationen följande maning till kvinnorna:
"Lev så, full av rika aningar,
känslor och drömmar, du världslivets
Pythia; tänk alltjämt med ditt hjärta,
och låt dessa, i den finaste känslas
darrande flor lätt omhöljda tankar, ej få
förblekna likt en dröm, som du ej
minns vid uppvaknandet! De visa dig
vägen framåt till liv och lycka, till
kärlek och — allt!" Frändskapen med
tankestämningen i Ellen Keys
"Missbrukad kvinnokraft" är omisskännlig.
Hos fadern återfinner man Ellen
Keys radikala och demokratiska
läggning, en viss källklar "opraktisk"
idealitet och ett obotligt anlag för
optimism. Icke från honom ensamt, men
från hela sitt starka och ståtliga
stamträd, från alla de fullödiga människor,
som fyllt hennes barndom och ungdom,
från föräldrahemmets rena atmosfär
har Ellen Key mottagit kraft att
genom alla skiften rädda sin stora varma
tro på livet och människorna. Mycket
i minnesboken förklarar, varför
själva härden i diktarhemmet på Omberg
— såsom en hyllning åt
människokärleken som livets bärande kraft —
smyckats med ett lågande hjärta och
devisen: "Brinn och värm!"
Gerda Hellberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
