Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:R 10
RÖSTRÄTT FÖR KVISTSOR
5
Den nya äktenskapslagen.
GEORG STJERNSTEDT: Den nya
äktenskapslagen. Tidens förlag. 200
sid. Pris kr. 1,25.
I dagarna har advokaten, friherre
Georg Stjernstedt utgivit en
kommentar till den nya lagen av 12 november
1915 om äktenskaps ingående och
upplösning. Boken betecknas på
titelbladet som: översikt och handbok, vilket
innebär, att den meddelar icke endast
en refererande framställning av de nya
lagreglernas innehåll och innebörd
enligt till buds stående rättskällor, utan
även ger anvisningar om, vad de som
vilja begagna lagen, alltså ingå
äktenskap eller erhålla upplösning av sitt
äktenskap, med anledning härav ha att
iakttaga eller böra iakttaga.
Boken är enligt min mening mycket
framstående i båda dessa avseenden,
översikten är synnerligen klar och
överskådlig; stoffet har ordnats i
logisk följd och, efter vad jag kunnat
finna, dar flera sätt att disponera det
varit att välja emellan, alltid med
hänsyn närmast till den ordningsföljd,
som gör det lättast för den intresserade
lekmannen eller -kvinnan att följa
framställningen. De rättskällor som
följts vid tolkningen av lagreglerna äro
— naturligtvis — först och främst
Lagberedningens motivering till
lagförslaget, dessutom också på en del ställen
lagutskottets uttalanden och prof.
Eke-bergs påpekanden i hans tidigare
utgivna kommentar. På varje punkt
re-dogöres också för den gamla
lagstiftningens bestämmelser enligt lag och
domstolspraxis, så att man Över allt
kan jämföra, hur det varit och hur det
är. Reglerna om vad vederbörande,
som vilja gifta sig eller vinna
hemskillnad eller äktenskapsskillnad, böra
"göra" för att vinna sitt syfte bära
alla spår av att komma från en erfaren
och övad advokat, som vet icke bara,
vad lagen kräver utan också vad livet
kräver, det praktiska och faktiska
livet, som är så mycket mångfaldigare
än lagen, och gent emot vilket lagen
ofta blir hjälplös och alltid
ofullständig. Och de råd, som författaren
härvidlag ger, äro alltid präglade både av
den humanitet, som instinktmessigt
strävar att skydda den svagare parten,
och den rättrådighet, som alltid ger
envar sitt.
Utom att vara klar och pålitlig är
boken också lättläst och lättfattlig i hög
grad, så den kan på det varmaste
rekommenderas alla dem, som ha ett
praktiskt eller teoretiskt intresse av
att känna denna nya lagstiftning; de
erhålla här en vägledare, som är på en
gång säker i sin kännedom om vägar
och stigar och underhållande, så att
marschen alltid känns lätt och
behaglig, och man kommer fram till målet
så som man bör komma efter en
angenäm promenad, icke trött utan
upplivad.
Det är klart, att en framställning
som den i föreliggande bok icke ger
mycket tillfälle till kritisk prövning av
den lagstiftning den behandlar.
Huvudändamålet är alltid att referera
lagens bestämmelser sådana de äro och
icke sådana de enligt författarens
åsikt borde vara. På några få
punkter har friherre Stjernstedt dock
anlagt en — mycket mild — kritisk
synpunkt; mestadels har jag här samma
mening som han och skall då icke
uppehålla mig vid kritiken, men på ett
par av dessa punkter har jag en något
modifierad åsikt, varför jag skall be
att få skriva några rader om dem.
Den ena av dessa punkter gäller den
gamla och den nya lagens ställning
till principen om fri skilsmässa,
vilken princip av författaren definieras
såsom "varje makes rätt att erhålla
skilsmässan även mot den andras vilja
och utan att behöva underkasta sig
utomståendes prövning, huruvida
skälen för hans önskan att skiljas äro
tillräckliga eller ej". Friherre Stjernstedt
menar, att under den gamla lagens tid
hade man, när det gällde skillnad till
säng och säte med efterföljande kungl.
tillstånd till full skilsmässa, på
grundval av domstolspraxis och
administrativ praxis hunnit denna princip
närmare än vad fallet är enligt den nya
lagstiftningen, som alltså enligt hans
mening bör betecknas som i viss mån
ett tillbakasteg. Rörande gamla lagen
säger han: "Praxis (vid domstolarna)
gick på senare tid i den riktning, att
skillnaden medgavs, även om andra
maken motsatte sig densamma eller
bestred, att oenighet i äktenskapet över
huvud förefanns, och även om den
skillnadsyrkande maken ansågs ensam
vållande (ha skuld) till oenigheten i
äktenskapet." Och rörande Kungl.
Maj:ts administrativa praxis vid
ansökan om skilsmässa efter erhållen dom
på skillnad till säng och säte säger han,
att skilsmässan "brukade åtminstone på
senare tid beviljas, även om den
skillnadsyrkande maken ansågs ensam
vållande till brytningen i äktenskapet".
Jag vågar ingalunda bestrida att
praxis i senare tid gått i denna
riktning; därom vet friherre Stjernstedt
säkert allt som är att veta, och jag vet
just ingenting. Men vad domstolarna
beträffar tror jag knappast, att denna
praxis varit enhetlig, utan den berodde
nog rätt mycket på vederbörande
domares personlighet, i alla händelser hade
man ingen säkerhet för att denna praxis
alltid skulle bli bestående. Viktigare
är dock, att denna fri skilsmässe-praxis
sannolikt varit bekant och medveten
endast inför ett litet antal praktiska
jurister; jag kan vittna, att åtminstone
vid Lunds universitet ingen kunskap
om sådan lagtillämpning meddelades
på min tid, vilken ju icke ligger så
långt tillbaka, och den stora massan
av privatmänniskor har icke haft den
ringaste aning om tillvaron av denna
fria skilsmässa, vilket naturligtvis gör,
att denna möjlighet icke fått den
praktiska betydelse, som den skulle haft,
ifall den varit en känd och erkänd rätt.
Man kan då kanske fråga: varför har
då friherre Stjernstedt först i
förbindelse med denna nya lagstiftning
påpekat detta förhållande och lärt
människorna, att det fanns fri skilsmässa
i detta land? Jag undrar nu, om
friherre Stjernstedt på denna fråga icke
skulle svara, att hans tigande
härvidlag berodde på, att han ingalunda
kände sig saken att därest denna sanning
proklamerades på torgen, detta icke
skulle leda till en reaktion, atf
förhållandet skulle komma att påtalas
exempelvis i någon prof. Thyréns sedlig-
hetsmotion och leda till uttalanden i
riksdagen, som skulle förmå
domarekåren att ändra sin praxis. Nog har jag
för min del en känsla av, att så skulle
det gått, och under dessa
omständigheter förekommer denna praxis mig
icke av något vidare värde.
Vad nu det angår, att full rätt till
fri skilsmässa icke i den nya
lagstiftningen medgivits, vill jag framhålla
följande:
Som rent teoretisk px*incip tycker jag
den fria skilsmässan är ofrånkomlig.
Lika mycket som det upprör oss i vårt
sedliga medvetande, om någon mot
sin vilja tvingas att ingå äktenskap,
lika mycket bör det uppröra oss, om
någon mot sin vilja tvingas att kvarstå
i ett sådant förhållande som ett
äktenskap. Men när vi under åttiotalet av
fulla lungor yrkade på den fria
skilsmässan, så skedde det alltid under den
förutsättning, att själva äktenskapet
då skulle ha reformerats, så att man
och hustru voro ekonomiskt oberoende
av varandra. Så länge detta icke är
fallet — och för att det skall bli fallet
behövs icke bara nya lagar utan
huvudsakligen nya seder — har man svårt
att bortse ifrån, att den rätt att
förskjuta sin make, som den fria
skilsmässan innebär, i många, många fall
skulle gå sorgligt ut över den
ekonomiskt svagare parten, nämligen
hustrun. Man vill kanske säga, att det
vore lätt avhjälpt genom en
bestämmelse, att en man, som yrkade på
skilsmässa från sin hustru utan att kunna
eller vilja uppgiva något skäl för sitt
yrkande, alltid skulle vara skyldig att
bidraga till hennes underhåll; men
detta skulle i verkligheten innebära
endast en rätt till fri skilsmässa för
mannen och knappast ens det; hustrun
skulle icke vara hjälpt med mindre
hon å sin sida erbölle samma rätt till
underhåll, även då hon yrkade på
skilsmässa utan att kunna eller vilja
angiva skäl hnrför — och vore det
rimligt eller rättvist att medgiva henne en
sådan rätt? Nog tycker jag det vore
hårt mot en man, som endast har sin
knappa arbetsförtjänst att leva av.
Emellertid framhåller även friherre
Stjernstedt, att det också nu ligger i
domstolarnas hand att genom praxis
Lucy Stone.
En av Amerikas föregångskvinnor.
Fritt efter Woman’8 Journal av
Ellen Wester.
(Forte, och slut.)
Hon bereste s& småningom en stor del
av Förenta staterna. I flertalet av de
städer, dit hon kom, hade aldrig förut någon
kvinna talat offentligt, och nyfikenheten
lockade ofantliga skaror åhörare till
hennes möten. De som aldrig förr sett någon
kvinnosakskvinna, tänkte sig ett stort,
knotigt fruntimmer med karlaktiga fasoner
och sträv röst, som användes till att smäda
männen. I stället sågo de en liten
behaglig, stillsam kvinna, med mjukt
anspråkslöst sätt och den vackraste stämma, som
någonsin ägts av en offentlig talare. Och
denna stämma blev berömd, den var så
klangfull och välljudande, att den, som en
gång hört henne, aldrig glömde den. Hon
ägde därtill naturlig vältalighet,
snarfyndighet och en särskild personlig charm,
som gjorde att hennes talrika åhörare
behärskades av henne, och att pöbeln
lyssnade till henne medan den skränade ned
andra talare.
Under början av sin
föreläsningsverksamhet ville hon ej taga någon
intrades-avgift, dels emedan hon fruktade, att det
skulle avhålla många från att komma, dels
på grund av den för kväkarna egna käns*
lan av att det inte var rätt att taga
penningar for att predika evangelium. I
stället sparade hon på alla möjliga sätt och
led nästan umbäranden, till dess hennes
vänner försäkrade henne, att hon trots
inträdesavgift knnde påräkna lika många
åhörare. Det förhöll sig också så; hennes
enastående vältalighet, hennes sköna
talorgan och den personliga dragningskraft
hon ägde till sitt livs sista dag, gjorde att
hon alltid hade så många åhörare, som
salarna kunde rymma.
Under tiden hade det egentliga
rösträttsarbetet börjat och Lucy Stone var en av
de 82 kvinnor och män, som undertecknade
inbjudningen till den första nationella
kongressen för kvinnans rättigheter i
Massachusetts år 1850. Lokala sådana hade
hållits förut, men med kongressen i Worcester,
Mass., där 9 stater voro representerade,
började den nationella rörelsen, och
rösträttssaken fick fart och liv. Bland dem
som kallade därtill, och som talade, voro
många av Förenta staternas ädlaste män
och kvinnor, men de äro alla döda utom
Lucy Stones väninna och svägerska
Reve-rend Dr. Autoinette Brown-Blackwell, som
mera än nittioårig lever kvar i staden
Elizabeth, New York. Susan B. Anthony hade
då ännu inte verksamt trätt in i rörelsen,
hon började sitt långa nitiska arbete för
rösträtten år 1852.
Ar 1853 framlämnades till Lagstiftande
församlingen i Massachusetts tolv
petitioner från kvinnohåll. Inför den kommitté,
som församlingen med anledning därav
utsåg, talade även Lucy Stone, och en ung
man bland åhörarna, Harry R. Blackwell,
blev så intagen av henne, att han beslöt
vinna henne till sin hustru. Men Lucy
hade icke ämnat gifta sig, utan endast ägna
sig åt sitt arbete, och först då han lovat
henne att vara henne behjälplig samt
övertygat henne om att de tillsammans kunde
uträtta mera än hon ensam, samtyckte hon.
Bröllopet firades den 1 maj 1855, och de
unga makarnas första gemensamma
handling var att avge en protest mot de
dåvarande lagarna; det system, enligt vilket
"man och hustru äro en och den ene
mannen".
Efter en ingress om den Ömsesidiga
tillgivenhet som kommit dem att ingå
äktenskap och ett fast och bestämt uttalande om
den princip, som låg till grund för
protesten, formuleras denna i 6 punkter, riktade
mot de olika formerna av gift kvinnas
omyndighetstillstånd. Fordringarna
sam-manföllo i denna del med dem, som
framställdes på den första kvinnokongressen år
1848, och om dessa säger Alice Zimmern:
"Det fordrades nära sextio år för att
vinna några av dessa förbättringar; de
förnämsta aro ännu icke uppnådda." Och
under ett nära fyrtioårigt lyckligt äktenskap
arbetade dessa två tillsammans för
kvinnans rösträtt. Han reste med henne från
den ena oceanen till den andra; han gjorde
hemställningar till kongressen och till
Staternas lagstiftande församlingar; han
hjälpte henne att organisera möten, och
han skrev oräkneliga inlagor till
tidningarna.
Många av rösträttsrörelsens pion j ärer
hade män som fullt sympatiserade med
deras strävanden, men endast dessa båda
ägnade gemensamt sina liv däråt. Hennes
enda dotter föddes ett par år efter
giftermålet, och de första åren av barnets liv
sysselsatte modern sig nästan uteslutande
med detta. Men med barnet på sitt knä
skrev hon en protest mot skattskyldighet
utan rösträtt, och barnets vagga var bland
de lösören, som utmättes för den skatt hon
vägrade att betala.
Tillsammans med Julia W. Howe, William
L. Garrison och andra organiserade hon
1869 American Woman Suffrage
Association, och när hennes man
och hon kort därefter flyttade till Boston,
gav hon upphovet till Massachusetts kvinn-
liga rösträttsförening. I denna såväl som
andra föreningar var hon ordförande i
verkställande utskottet oeh utförde en dryg
del av arbetet.
Det var hon, som anskaffade största delen
av det kapital, som fordrades för
startandet av Woman’s Journal 1840, och när dess
första redaktör efter två år avgick, skötte
hon i mera än 20 år redaktörskapet,
biträdd av sin man och sin dotter.
Hon tog kraftig del såväl i den kampanj,
som föregick den första rösträttsvinsten i
Kansas 1867, som den vilken senare
organiserades i flera andra stater, och även sedan
hon under de sista åren av sitt liv inte
mera så aktivt deltog i rösträttsarbetet som
förr, bibehöll hon alltjämt sitt varma
intresse för saken, som hon satte främst av
allt.
På den tiden fanns det allvarliga
me-ningsskiljaktigheter mellan
rösträttskvinnorna, men Lucy Stone önskade alltid först
och främst att anhängare av rösträtten
måtte vinnas, vem som än vann dem. Det
enda hon inte kunde förlåta var det, som
skadade rörelsen. För egen del hade hon
ingen "törst efter rykte", och när hon låg
på sin dödsbädd, och man sade henne att
alla tidningar ägnade henne sin hyllning,
svarade hon: "Jag önskar blott, att de ville
hylla kvinnans rösträtt i stället."
Hon dog i oktober 1893, lika lugnt och
utan fruktan som hon levat. När hon stod
inför döden, och hennes vänner uttalade
sitt beklagande över att hon inte fick se
kvinnorösträtten införd, det som dock
varit hennes livs mål, svarade hon: "Jag
får se det i en annan värld. Jag vet att
evig utveckling och ordning finnes och jag
tror därpå. Jag hyser varken fruktan
eller tvivel."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
