Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
RÖSTRÄTT FÖR KVINlffOR
3
"Omöjligt — kanske — naturligtvis I"
Internationellt rösträttsmdte i Musikaliska akademien.
Stockholms F. K. P. R. och Männens
förbund för kvinnans politiska rösträtt
anordnade onsdagen den 1 mars ett offentligt
möte å Musikaliska akademien, som fick
sitt särskilda intresse därigenom, att tre
talare från de länder, där kvinnorna redan
ha rösträtt, meddelade sina erfarenheter
om resultatet av den genomförda reformen.
Det var därför en förväntansfull publik,
som vid 8-tiden infann sig i Musikaliska
akademiens stora sal, vars fondvägg var
dekorerad med Skandinaviens flaggor och
Förenta staternas stjärnströdda banér,
flankerade av två rösträttsfanor i vitt och gult.
Bland den representativa publiken,
märktes åtskilliga riksdagsmän, men
regeringens medlemmar, som även mottagit
inbjudning till mötet, lyste med sin frånvaro.
Statsadvokaten Håkon Löken från Norge.
Sedan Stockholms F. K. P. R:s
ordförande, d:r Gulli Petrini, hälsat de närvarande
välkomna, Överlämnade hon ordet åt
aftonens första talare, statsadvokaten Håkon
Löken från Norge, som i ett humoristiskt
och med mycket gemyt framfört föredrag,
illustrerat med talrika exempel ur
verkligheten, belyste den omvandling i
människornas tänkesätt, som ägt rum, sedan
kvinnorna fått sin fulla medborgarrätt.
Talaren uppehöll sig vid den gamla orättvisa
uppfattningen om kvinnornas
undermålig-het och männens förträfflighet, en
generalisering, som inte stod i någon som helst
proportion till de verkliga förhållandena.
Gentemot dessa föråldrade tänkesätt stode
nu de allmänmänskliga synpunkterna, som
räkna med individen och inte med könet.
Den revolution man fruktade, om
kvinnorna flngo rösträtt, uteblev, men talaren
konstaterade dock en revolution i
människornas sinnen, som bestod däri, att de,
som förut sett ned på kvinnorna, nu
upphöjt dem till medansvariga
samhällsfunk-tionärer. En humanare tankegång röjes i
de sociala problemens behandling, och man
ser på man och kvinna med samma ögon.
Tillskottet av kvinnlig kraft och kvinnliga
synpunkter har medfört en rikare
utveckling.
Fröken Helene Berg från Danmark.
Fröken Henni Forchhammer, ordförande
i Danska kvinnornas nationalförbund, som
skulle talat om förhållandena i vårt södra
grannland, men på grund av sjukdom blev
hindrad, fick en utmärkt ersättare i
fröken Helene Berg, en av de första
kvinnor, som uppsatts till riksdagskandidater i
Danmark, och som i ett eldande och
tem-peramentfullt anförande talade om
genombrottet i sitt hemland.
Det var talarinnans fasta övertygelse,
att när reformerna genomsyrat
folkmedvetandet, bryta de sig igenom, och när
frukten mognat, faller den. "Omöjligt,
kanske, naturligtvis", de orden ha alltid
betecknat milstolparna på reformens väg.
I Danmark kom inte rösträtten av sig själv,
utan den hade föregåtts av ett energiskt och
mödosamt arbete från kvinnornas sida.
Under kampens första dagar möttes de av
åt-löjet, men det ändade med allvar och detta
är ett öde, som de flesta reformer få röna. I
Danmark hade man kommit så långt, att
när tiden var inne för grundlagsändringen,
då hade också motståndet mot
kvinnorösträtten upphört. När kriget bröt ut, blev
grundlagsförslaget lagt åt sidan, för långa
tider framåt, trodde många, men när det
konservativa partiet plötsligt förklarade
sig villigt att åter taga itu med dess
lösning, var det den politiska klokheten och
självbevarelsedriften, som blev rådande,
och Danmark äger nu en friare och mera
demokratisk författning än något annat
land.
Även Helene Berg kunde efter
kvinnorösträttens genomförande konstatera en
revolution i människornas, särskilt i
männens, sinnen. Kvinnorna hade med ens
blivit en maktfaktor. Varje parti sökte
vinna deras gunst, och numera hör man
aldrig det gamla yttrandet, att kvinnorna
inte förstå politik.
Slutet av sitt anförande formade
tala-rinnan till en flammande protest mot
kriget. Den ensidigt manstyrda världen går i
spillror, men i det nya samfund, som skall
resa sig ur ruinerna, måste män och
kvinnor gemensamt arbeta för rättfärdighet och
frihet.
Författaren Edwin Björkman från New York.
Aftonens sista talare var den
svenskamerikanske författaren Edwin Björkman,
som lämnade en intressant redogörelse över
förhållandena i Förenta staterna. Som
representant för Amerika representerade hr
Björkman inte mindre än 4 miljoner
röstberättigade amerikanska kvinnor. Det var
från början inte kampen for egna
rättigheter, som drog kvinnorna in i striden, utan
det var deras arbete för slaveriets
upphävande. Då det efter inbördeskriget blev
klart, att negrernas emancipation var
ofrånkomlig, ansågs det med rätta, att med
rasskillnaden borde även könsskillnaden
vika, men något avgörande kom inte till
stånd, förrän Wyoming plötsligt antog en
författning, som gav kvinnorna rösträtt.
Det arbetades långsamt och trevande och
först 24 år efteråt infördes
kvinnorösträtten i nästa stat, Colorado. Detta ledde dock
till rörelsens pånyttfödelse, och den kan nu
sägas vara en av de starkaste och bäst
organiserade i hela världen. Efter att ha
redogjort för kampanjen i New York,
framhöll hr Björkman med kraft, att det nu är
slut med talandets tid i Amerika, och i
dess ställe har kommit organisationens.
Därför valdes organisatören framför alla
andra, mrs Chapman Catt, till
landsföreningens ordförande i stället för d:r Anna
Shaw, den borna talaren. Hr Björkman
berörde därefter de reformer och
förbättringar av den sociala lagstiftningen, som man
skriver på kvinnorösträttens konto, och i
ingen stat, där rösträtt givits kvinnorna,
har det på allvar varit tal om att den
skulle tas tillbaka.
Talaren avslutade sin sakrika
redogörelse med att omnämna den mänskliga
utvecklingens tre kvinnoideal: slavkvinnan,
lyxkvinnan och kamratkvinnan. "Vi, som
I Amerika givit kvinnorna rösträtt, ha valt
kamratkvinnan till vårt ideal. Ha ni, mina
herrar, valt ert?"
Med denna Öppna hänvändelse till den
manliga delen av auditoriet, nedsteg hr
Björkman från talarstolen, avtackad med
stormande applåder.
Med några stämningsfulla ord tackade d:r
Gulli Petrini därefter aftonens tre talare
och gav även uttryck åt den känsla av
bitter kränkning, som säkert behärskade
flertalet av kvinnorna vid tanken på att
ingenting göres från männens sida för att
lösa de svenska kvinnornas rösträttsfråga.
Den supé, till vilken ett 60-tal av
mötesdeltagarna samlades i Hotell Riches
festvåning, präglades av en synnerligen
angenäm stämning. Tal höllos av
borgmästare Jakob Pettersson för de utländska
gästerna och av statsadvokaten Håkon Löken
för den svenska kvinnorösträtten.
G. H. E.
Männens uppgift.
Frågan om männens andel i arbetet
för kvinnorösträttens genomförande
har genom den nybildade
lokalavdelningen av Männens förbund för
kvinnans politiska rösträtt i Skåne vunnit
ny aktualitet. Vi anförde i vårt förra
nummer ett uttalande av Skånska
Dagbladet och kunna i dag meddela
våra läsare tidningen Arbetets åsikter i
samma ämne. Tidningen skriver den
fram." O. s. v.
För någon tid sedan gick genom pressen
ett meddelande om att man i Skåne, för
Övrigt med initiativ från Kristianstad,
beslutat att gripa sig an med den nog så
svåra, men icke mindre hedrande
uppgiften att organisera männen till arbete
för kvinnans politiska rösträtt. Redan
tidigare förefinnes en internationell
sammanslutning i detta syfte, vilken även i vårt
land har en central i Stockholm, men vars
verksamhet tidigare knappast sträckt sig
utanför huvudstaden och ute i landet i
stort sett legat nere. Det är därför ett
glädjande tecken, att man nu tagit upp
frågan till ny behandling i Skåne och att,
om man får sluta av tecknen, arbetet där
kommer att bedrivas med energi och
entusiasm.
Låt oss nämligen vara fullt överens
därom, att skall kvinnorösträtten bliva
verklighet i vårt land, är det genom männen,
som frågan i sista hand måste lösas.
Under sådana förhållanden har det varit ett
taktiskt missgrepp att från början
begränsa det förberedande arbetet för
organisation av de krafter, som vilja arbeta för
kvinnorösträtt, enbart till de kvinnliga
samhällsmedborgarna, Det missgreppet bör
med det snaraste avhjälpas, och den nya
organisationen bör kunna bli en tjänlig
hjälp härvidlag.
Men låt oss å andra sidan även vara fullt
överens därutinnan, att den kvinnliga
rösträtten är en fråga, som på grund av sin
egen natur bör ligga männen lika mycket
om hjärtat som kvinnorna. Den rosträtten
är nämligen ingalunda en könsfråga -—
utan en allmän samhällelig rättsfråga, och
dess lösning bör lika mycket behjärtas av
män som av kvinnor, så som i alla
allmänna rättsfrågor rättfärdighetens seger ej
blott bör intressera dem, som skörda
personlig fördel därav, utan envar, som
strider för rättens idé.
Att arbetet bland männen upptages just
nu är ett lyckligt grepp. Ty om någonsin
ha förhållandena så som de gestalta sig
under det pågående kriget kunnat
Övertyga oss om, hur stark rätt kvinnan har
att bliva medborgerligt jämnställd med
mannen. I vilket kaos skulle ej det inre,
ekonomiska livet i de krigförande länder-
De som döma oss.
Av Karin Fjällbäck-Holmgren.
Jag var på väg från
leksaksavdelningen, där jag en stund åsett hur
Nordiska Kompaniets mångprisade
barnsköterskor sökte med alla
upptänkliga medel roa sina små
tillfälliga skyddslingar. I trappan mötte jag
henne, min gamla skolkamrat.
Strålande. Elegant.
Sedan vi förhört oss om det
allmänna hälsotillståndet, antalet barn, m. m.
i respektive familjer, föreslog hon en
kopp te i terummet. Och i en bekväm
stol där uppe löstes hennes tungas
band.
"Du, vad jag är trött! Detta är den
svåraste tiden på hela året. Vet du,
ett sådant jäkt! Det kan ta livet av en
människa. På förmiddagarna visiter
och luncher och Kompaniet. På
kvällarna middagar, antingen hemma eller
borta. Så måste man ju visa sig på
premiärer, och när man därtill som
jag tycker mycket om att dansa och
sporta, förstår du nog, hur svårt man
skall ha att få tiden att räcka. I
allt annat har nu min barnsköterska
blivit sjuk, så jag måste själv ta
barnen med mig ut i dag."
"Var har du dem nu då?"
"Dem. har jag lämnat här nere på
leksaksavdelningen, medan jag
provade en dräkt till teatermaskeraden på
lördag. Den lär förresten komma att
bli rolig. Skall du dit?"
"Knappast"
"Nej, det är ju så sant, nu kommer
jag ihåg det! Du lär ju efter vad jag
hört vara en sådan där
rösträttskvinna, som talar på socialistmöten och vill
att kvinnorna ska bli allt möjligt och
tränga ut männen och komma in i
riksdagen."
"Ja, just precis en sådan där."
"Hur kan du? Om du visste så
förskräckliga jag tycker suffragettema
äro. Nej, du, kvinnorna ska i första
rummet förbli kvinnor och ägna sig
helt åt de kall, naturen danat dem
till. Förresten kunna de omöjligt
hinna med att sköta något annat än sitt
hem. Och barnen, var ska ni göra av
dem, om kvinnorna ska sköta landets
angelägenheter?*
"Vi skulle ju då och då, när det blev
mycket bråttom, kunna lämna dem till
Kompaniets sköterskor", föreslog jag.
Hon tittade på mig.
"Ja", fortsatte jag, "varför inte? Hur
förträffligt ha inte alla funnit detta
arrangemanget, att mammorna helt och
odelat kunna ägna sig åt den nyttiga
sysselsättningen att gå omkring på
Kompaniet, medan barnen äro
omhändertagna av Kompaniets sköterskor
och få tillbringa sina dagar i
leksaks-avdelningen, där all världens dyrbara
leksaker helt säkert väcka en lika stark
åtrå till äganderätt hos dem som de
övre våningarnas härligheter väcka
hos mammorna. Icke ens de
samhällsbevarande tidningar, som annars ha
till specialité att åtminstone i samband
med kvinnorösträtt (politisk) och
kvinnors rätt till yrkesutövning (i väl
betalda yrken) alltid ömma för de små
av sina pliktförgätna mödrar övergiv-
na barnen, ha haft något att anmärka.
Institutionen är alltså godkänd. Och
bör därför också utan risk för angrepp
kunna utnyttjas av rösträttskvinnorna.
För du tror väl inte att sköterskans
vaksamhet eller barnens
välbefinnande skulle på något sätt vara beroende
av huruvida modern provar en dräkt
på Kompaniet eller modern sitter på
riksdagen eller på ett politiskt upplysr
ningsmöte? Så det där med barnen har
tydligen redan funnit sin lyckliga
lösning. Det enda vore att Kompaniet
bleve tvunget att inrätta en särskild
dibärnsavdelning, för som du nog
också vet, efter som du har så väl reda
på allt annat om oss, så kommer
varenda kvinnlig riksdagsledamot, även
om hon i likhet med flertalet manliga
ledamöter befinner sig i den högre
medelåldern, att genast vid sitt inträde i
riksdagen bli försedd med ett eller
flera dibarn, vilka i motsats till andra
modärna barn kräva en alldeles
speciellt omsorgsfull vaggning, särskilt
krävande därför att den aldrig ens
ett ögonblick får upphöra"
Hon blev förnärmad.
"Jag menar allvar", sade hon.
Kvinnorna ha icke tid att ägna sig åt
något annat än hem och barn och
ingenting får distrahera dem från denna
deras stora uppgift. Allt annat får
männen sköta, och det gör de mycket
bättre än vad vi skulle kunna göra.
Förresten tycker jag kvinnorna ha det bra
som de ha det, så ni kunde gärna låta
bli att bråka och göra oss löjliga med
all er kvinnosak. Dessutom har min
man sagt, att en nations feminisering
är liktydig med nationens undergång.
Men ni bryr er naturligtvis inte alls
om fosterlandet, utan ni tänker bara
på, hur ni själva ska kunna tränga er
fram." O. s. v.
Hon kunde läxan ^ordentligt. Och alla
möjliga tillfälligt uppsnappade fraser
hade i hennes hjärna åstadkommit en
-begreppsförvirring, som var rent
otrolig. Så satte hon t. ex. upp emot
varandra som två oförenliga motsatser å
ena sidan de fosterlandsälskande
kvinnorna, som ägna sig åt landstormen och
Röda korsverksamheten och å den
andra de rösträttskrävande kvinnorna.
Inte ens min upplysning att det hade
stickats landstormsstrumpor på själva
rösträttsbyrån kunde rubba henne. Till
slut fann jag mig föranlåten fråga
henne, varifrån hon hade fått all sin
kunskap om oss, vår okvinnlighet och
all vår farlighet för fosterlandet.
"Har du någon enda gång i hela ditt
liv läst en av våra broschyrer eller
tidningar?"
"Nej."
"Har du någon gång satt din fot på
ett rösträttsmöt©?"
Hon formligen drog åt sig kjolarna
vid blotta tanken på en dylik
besmit-telse.
Jag hör egentligen till de fridfulla i
landet, men nu steg plötsligt upp inom
mig en stor och ganska ordentlig vrede.
Där satt hon, denna kvinna, vars liv
alltifrån hennes födelse aldrig fört
henne utanför solsidans råmärken, vars
ifråga om arbete fullkomligt
improduktiva liv i lyx och bekymmerslöshet
varit en enda kedja av angenäma syssel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
