Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 8
RÖSTRÄTT FÖR KVINlffOR
3
Kvinnliga poliser.
Ett reformkrav.
Bland de många reformer och
omdaningar av samhällsförhållandena, som
nått oss från Amerika, är även att
räkna tanken på kvinnan i polisens tjänst.
Förenta Staterna var nämligen det
första land, som npptog idén om
polissystrar, och därifrån har den spritts till de
flesta civiliserade länder, som endast ha
goda resultat att uppvisa av en
institution, som, där den väl blivit införd,
synes oundgänglig, när det gäller att ta
vård om kvinnor och barn.
Kedan år 1882 anställdes i Chicago på
enskilt initiativ kvinnliga poliser, och
försöket utföll så gynnsamt, att staden
sedermera tog institutionen om hand,
och Chicago hade enligt en uppgift
från 1907 icke mindre än 80
polissystrar. År 1889 blev en lag angående
kvinnlig polis antagen frän städer av
första och andra ordningen i
Pennsylvania enligt följande paragraf: "En
’police matron’ skall tillsättas vid
varje polisstation, dit kvinnliga fångar
och barn foras, och hennes uppgift
skall vara att mottaga, undersöka,
hava ansvar för och taga vård om alla
kvinnliga fångar och barn, som föras
till en sådan polisstation."
I New York har det funnits
kvinnliga poliser sedan 1892, i Boston har
man mönstergilla anordningar, och i
Denver, Colorado, där Jndge Lindsey
grundat barndomstolar och utövat ett
ii5rskapande inflytande på
rättsskipningen, ha även kvinnliga poliser
anställts vid järnvägsstationerna, där de
ha att hjälpa unga, resande flickor, som
ofta av okunnighet bli vita
slavhandelns offer, med råd och dåd.
Med ledning av erfarenheterna från
andra länder väckte redaktör G. H. von
Koch år 1907 en motion i Stockholms
stadsfullmäktige om anställande av
kvinnliga assistenter vid Stockholms
polis, och i motionens syfte instämde
bland andra rådman A. E. Dahlberg,
direktör Emil Hammarlund, pastor
Ernst Klefbeck, professor Knut
Kjellberg, professor Karl Warburg och
professor O. Medin. Motionen resulterade
i att å polisens stat från och med år
1908 uppfördes ett anslag av 5,100 kr.
till kvinnliga polisbiträden for att
utröna i vad mån den nya institutionen
kunde vara av värde.
Den erfarenhet som vunnits har i det,
hela varit tillfredsställande, men
institutionen visade sig vara alltför
provisoriskt ordnad både vad antalet
anställda polissystrar samt vad
lokalfrågan beträffar. De två polissystrar,
vilka sedan resp. år 1908 och 1910 varit
anställda vid Jakobs polisstation, ha haft
sin tjänstgöring så ordnad, att en
syster tjänstgör från kl. 10 f. m. till kl. 6
e. m. och den andra från kl. 6 e. m.
till kl. 2 på natten. Under den del av
natten, som infaller efter kl. 2, finnes ej
något kvinnligt biträde närvarande på
stationen, vilket måste betraktas som
en stor olägenhet, då kvinnor, som
anhållits senare på natten, icke kunnat
omhändertagas av en polissyster.
Lokalen, som varit upplåten vid Jakobs
polisstation, har varit trång och för sitt
ändamål olämplig. För att råda bot på
dessa missförhållanden uppdrogs åt
den kommitté, åt vilken
stadsfullmäktige i juni 1912 anförtrott utredningen
av frågan om reglering av
överståthållareämbetets stater, även frågan om
den kvinnliga polistjänstens definitiva
organisation.
Kommittén avgav sitt betänkande i
april 1913, och på grund av de
utredningar som gjorts föreslog kommittén,
att fyra kvinnliga polisbiträden skulle
anställas vid distriktspolisen. Vidare
föreslogs, att lämplig lokal skulle
anordnas i det nya polishuset å
Kungsholmen samt att polissystrarnas
avlöning skulle bestämmas till 1,500 kr.
jämte fyra ålderstillägg, vartdera på
100 kr. För lönemas åtnjutande torde i
övrigt böra i tillämpliga delar gälla de
villkor och bestämmelser, som enligt
senaste fastställda lönereglering för
polispersonalen äro gällande för
konstaplar. Kommitterades förslag kom
emellertid icke under
stadsfullmäktiges prövning, emedan, genom beslut av
den 22 mars 1915, en ny kommitté
tillsattes för utredning angående
möjligheterna till förenklingar och
besparingar inom polistjänsten i Stockholm.,
Frågan om polissystrar blev alltså ett
led i en större och mera omfattande
fråga och hade således inte utsikt att
under den närmaste framtiden lösas.
Lönenämnden tillstyrkte emellertid
kommitténs av 1912 förslag, med
undantag av de kvinnliga polisbiträdenas
löneförhållanden, om vilka det heter:
"Emellertid har nämnden med hänsyn
till de stora kvalifikationer, vilka
måste fordras av här ifrågavarande
befattningshavare, likasom även med
hänsyn till arten av dem påvilande
tjänstgöring, ansett de av kommittén
föreslagna avlöningsförmånerna för
låga."
Då ett uppskov, med hänsyn till de
svårigheter, under vilka de kvinnliga
polisbiträdena f. n. arbeta, vore
synnerligen beklagligt, väckte fru Emilia
Broomé och fröken Stina Quint den 15
november 1915 i stadsfullmäktige
motion om "att det av kommittén av den
10 juni 1912 framlagda förslaget
angående organisationen av den kvinnliga
polistjänsten måtte såsom en i det
väsentliga fristående fråga få, oberoende
av den senare tillsatta kommitténs
utredningar och förslag, snarast möjligt
föreläggas stadsfullmäktige till
avgörande."
Motionen avstyrktes av
drätselnämnden, men det föreslogs att öka
polissystrarnas antal till 3. Även
beredningsutskottet har avstyrkt förslaget
om att omedelbart for sig lösa frågan,
men hemställer om 2,000 kr. i årsanslag
för år 1916 for att förstärka den
kvinnliga polispersonalen. I detta läge
befinner sig alltså frågan för närvarande,
när den av stadsfullmäktige skall
behandlas under medio av april månad,
men som en följd av det ökade anslaget
och en förstärkning av polissystrarnas
antal torde även en lösning av
lokalfrågan visa sig vara nödvändig, och man
får hoppas att de svårigheter, under
vilka polissystrarna i åtta år arbetat,
icke skola utsträckas ännu en följd av
år framåt. Frågan är av allra största
samhällsbetydelse. Kvinnor ha lättare
att tala med kvinnor och att behjärta
svårigheterna, men för att
organisationen skall kunna bli tillräckligt effektiv,
måste den vara tillfredsställande
ordnad. Lokalförhållandena, ett
tillräckligt antal polissystrar och goda
löneförhållanden äro de synpunkter, som
man först har för ögonen, och därnäst
komma en del önskemål rörande
polissystrarna själva, att de nått en mogen
ålder och att de besitta en viss
bildning. Endast den, som äger erfarenhet
av livet, kan tänkas handhava de
kvinnor, som komma under polisens
uppsikt, och det är inte heller otroligt, att
polissystrarna i många fall skulle ha
en mission att fylla bland de
samhällets olycksbarn, som äro hemfallna
under prostitutionen. Bland dessa finnas
utan tvivel många, som kunde räddas
undan ett liv i moralisk och social
förnedring. Man får därför hoppas, att
när frågan kommer under behandling i
stadsfullmäktige, inte endast
nyttig-hetskraven, utan även de etiska krav,
som äro förbundna med
polissystrarnas verksamhet, vinna beaktande och
leda till omorganiseringen av en
institution, som det är av största vikt för
samhället att vidmakthålla.
Gurli Hertzman-Ericson.
"Statsministerns döttrar/’
Ny rösträttspjäs.
Bland många andra förträffliga
egenskaper har Göteborgs F. K. P. K. även visat
sig äga betingelser att spela teater på ett
sätt, som en gång, det var när Shaws
kvicka enaktare "Tidningsurklipp" gick av
stapeln, kom en tidningsman att utbrista:
"Jag liar inte alls haft en känsla av att
det var ett amatörsällskap, som spelade."
Traditionerna från förr äro desamma, och
när Frigga Carlbergs nya rösträttspjäs,
"Statsministerns döttrar", sattes i scen, var
det givet att sällskapets ledande krafter,
postexpeditör Erik Nelander ocli fröken
Hildur Öijer, sökte göra
sammansättningen så homogen s^m möjligt.
Tisdagen den 21 mars samlades alltså en
förväntansfull och festklädd publik på
Lorensberg, och när ridån gick upp, befann
man sig i statsminister Fixstjernas
kanslirum, elär de tre akterna utspelades. Som
en sannskyldig högerminister hade
Aga-tlion Fixstjerna endast skräck och förakt
för allt vad rösträttskvinnor bette, men då
han ändå ansåg, att kvinnan borde tjäna
fosterlandet, hade han uttänkt en plan om
ett kvinnligt värnpliktsår i samhällets
tjänst, till vilket ändamål han, utan sin
hustrus vetskap, sände sina tre döttrar,
den ena till en tvättinrättning, den andra
till en butik och den tredje,
älsklingsbarnet Malin, som husjungfru till en känd
riksdagsman. Men det var en sak, som
statsministern förbisett, och det var, att
kvinnan på arbetsmarknaden ser saker och
ting på ett helt annat sätt än kvinnan i
hemmet. Förhållandena på de olika
områden, där de hamnat, Öppnade döttrarnas
ögon, och si, de återvände till den
fader-liga boningen som fullfjädrade
rösträttskvinnor, fördärvande den väl uttänkta
plan, som redan varit föremål för en le-
dare i Allmänna meningen. För att rädda
situationen nödgas statsministern bifalla
kvinnornas rösträttskrav, emedan
döttrarnas inblick i samhällsförhållandena varit
sådan, att han själv blivit övertygad om
att kvinnan måste ha sitt ord med i
lagstiftningen.
Detta är i korta drag pjäsens nakna
stomme, som Frigga Carlberg påklätt en
massa roande detaljer och fyndiga påhitt.
Hon rör sig med satirens vapen, men där
är allvar och känsla på dj upet, ty den
som tecknat r karaktärerna har sett till
botten av missförhållandena i samhället.
Pjäsen fick på det hela taget ett gott
utförande, och främst äro då att nämna hr
Nelander och fröken öijer som
statsministern och hans maka, "den starka eken
och den späda rankan", som till slut
ställer sig så solidarisk med döttrarna, att hon
ber att få bli inskriven i F. K. P. R. Hr
Iveyser var utmärkt som tidningsredaktör,
och hr Brunn skapade en god typ av en
bifigur. De tre statsministerdöttrarna, som
fått pröva åtskilligt av livets
vedervärdigheter, hade många övertygande tonfall, och
en mycket roande scen var den, då
älsklingsbarnet Malin, som hamnat i polisens
klor, berättar om de ti*akasserier hon
varit utsatt för.
Publiken var road, applåderna
stormande, och författarinnan ropades in och
begåvades med en bukett av konvaljer och
crocus i rösträttens färger.
Som agitationsmedel, att under nöjets
täckmantel få motståndare och likgiltiga,
att svälja de beska pillerna, är pjäsen
ovärderlig, och därför får man hoppas, att
Statsministerns döttrar snart börjar sin
rundgång i Sveriges bygder. Blir
utförandet därtill så gott som förhållandet var i
Göteborg, kan man förutspå en storartad
succés.
G. H. E.
Den illiterata valmannen.
Av Evelyn Sharp.
(Översättning från engelskan.)
— Det var mycket roligare att vara
tillsammans med dig, Peggy, innan du
började uppträda och tala, förklarade den
försummade vän, som trampar i varje
reformators fotspår. Förr drog du inte igenom
statistiska tabeller under hela lunchen och
rusade inte genast efteråt iväg till East
End för att tala till folk, som iute kan
förstå ett ord av vad du säger.
— Käraste, skrattade Peggy, i det hon
stuvade in tabellerna i en väska, det är inte
åtalade utlänningar — eller ens
societets-publik. De är hederliga arbetande kvinnor
och––
— De kommer inte att höra på dig, det
är jag säker på, sade den försummade
vännen. Det vore mycket bättre du följde med
mig på matinén. Vad tjänar det till att
omvända folk, som varken kan skriva eller
läsa? Min bror, som inte har något emot
att en del kvinnor får rösträtt — han är
mycket frisinnad, som du vet — säger att
han är motståndare till er rösträttsmotion
bara därför att han är rädd för alla
illiterata valmän.
— Det är jag också — förskräckligt rädd
för dem! svarade den oroliga talaren. De
vet så mycket mer än jag. Skada på
matinén, min vän, jag ska gå varenda dag en
hel vecka, när vi fått rösträtt. När det
blir? Aldrig? Å, var inte så
misströstande! Med många frisinnade män som din
bror ska vi snart — adjö allesammans!
Den försummade vännen sökte en
bundsförvant i Peggys mor.
— Är ni inte orolig för henne, när hon
går ensam till sådana där ruskiga platser?
frågade hon.
— Jo, det är jag, svarade Peggys mor.
Och jag tror Peggy är det också. Men det
måste man vänja sig av med.
— Jag trodde ni var anti! ropade
Peggys vän, som tyckte att marken under
^henne började skälva.
— Nej, det har jag aldrig varit,
förklarade Peggys mor, men innan Peggy kom i
fängelse för rösträttens skull, förmodar jag
att jag ver frisinnad, som er bror. —
Kanske det var det ni menade?
Därpå började de resonera, som Peggys
mor hade för avsikt.
När Peggy anlände till sitt möte, inom
sig nervöst upprepande huvudpunkterna av
det ekonomiska sammanhanget mellan
arbetande kvinnor och politisk rösträtt, fann
hon en publik på tre välvilligt stämda
kvinnor och cn liten flicka.
— Och om inte mjökbudet hade varit, så
hade ni inte fått dem, sade mrs Parkinson*
den nyomvända proselyten, som lovat att
i sin bostad på nedra botten samla ihop
några vänner, sona Peggy skulle tala till.
Jag är sådan, ser ni: antingen upp, eller
ner. I dag är det ner, och jag skulle inte
ha kunnat gå omkring och be folk komma,
nej, inte om jag hade haft betalt för det.
Vad ska jag ta mig till, Bär hon kommer?
frågade jag mig själv? Då hörde jag
mjölkpojken knacka, och jag ut och fick tag
på dem, när de kom ut med sina flaskor.
Eller hur, mrs Hions?
— Jo visst, mrs Parkinson, instämde en
omfångsrik fru, klädd i sammetskofta, och
jag kunde först rakt inte förstå vad det var
åt er. Att det var något om "motion"
uppfattade jag, men vem har väl tid med
sånt...
— Och jag begrep heller inte vart hon
ville hän med sin rösträttsmotion, förrän
hon sa att det bara var politik. Då begrep
jag förstås, inflikade en annan med den
tillfredsställda minen hos en, som hade reda
på sig.
Då den tredje av sällskapet icke visade
någon lust att förklara sin närvaro, tog
Peggy mod till sig och började på med sina
statistiska tabeller. Hon märkte att hennes
publik såg intresserad ut, och hon trodde
att hon lade ut saken riktigt bra, då frun,
som förstod sig på politik, avbröt henne
med ett hjärtligt instämmande.
— Det är vad jag alltid har sagt! sade
hon gillande. Låt männen hålla uppe
boklärdomen — dom har tid till det — halva
året ä’ dom utan arbete, och alltid har de
kvällarna fria. Sen kan de låta oss få del
av det, vi som inte har tid över for såna
nöjen. Min man är snäll, han. Många
gånger om kvällarna, när jag håller på med
min lagning, sitter han och läser högt ur
tidningen för mig så vackert, från början
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
